Grundformeln för nyhögerns paroller är: ”X har gått för långt!”
I det här fallet är det antirasismen som gått för långt. Arpi och Cwejman menar att det nutida tänkandet kring rasism och vithet, som har akademiska rötter och influerats av olika discipliner med prefixen post- och queer-, vidgat rasismbegreppet till något så omfattande att det är oanvändbart.
Om alla är rasister (och ja det är vi ju i någon av alla de oändligt många aspekter man kan kan anlägga på begreppet, de flesta meningsfulla) så förlorar ordet något av den tydlighet Arpi och Cwejman önskar att det ska ha.
Vidare säger de att vänstern ofta hamnat i intellektuella svårigheter när man försökt foga in rasismen som en avlösare till klasskampen i rollen som samhällets grundläggande maktstruktur och huvudstrid. Vilket absolut är sant, vilket dock inte måste tolkas som att det vore bäst att lägga av.
Och de säger att mångfald i arbetsliv och organisationer är mycket lättare att ställa upp som stolta mål och dra igång projekt kring än att förverkliga. Förr eller senare hamnar man i obekväma gränsdragningsfrågor kring vilka personer som utgör mångfald och då är det inte lika lätt att tuta i förändringstrumpeten. Här finns gott om farspoäng att skörda, bara termen ”mångfaldskompetens” är ju ett tragikomiskt miniatyrkonstverk.
Mot detta kladdande med nyanser ställer de båda liberala/konservativa ledarsideslejonen ett rent, klart och skönt upplysningsideal: Varje människa är fri att bli något annat än sitt ursprung. Och att rasismen måste bekämpas med verktyg som bygger på denna princip, är väl deras kärnargument.
Denna doktrin är, skulle jag säga, den olösliga tankenöt Arpi och Cwejman skriver fast sig själva i. Rasism är något som drabbar som grupp; det är hela poängen med den, kärnan av orättvisan och förtrycket. Själva det omänskliga i den.
Om man dogmatiskt håller fast vid att, likt Margaret Thatcher, se uteslutande individer får man svårt att ens upptäcka den, att förstå den och – tror jag – motverka den.
Det Arpi och Cwejman skottar fram ur rasismdebattens adrenalinosande ordmassor är en tydlig polarisering mellan klassiska och kraftfulla energicentra: Den ena polen är liberalismens djupa misstro mot alla försök att hantera människor i klump, att beskära eller förminska eller spä ned individualiteten.
Den andra är vänsterns lika djupa övertygelse att kollektiv handling är det enda som kan ge makt åt de svaga. Det är inte illa jobbat på hundra sidor.
Detta är en bra bok. En klargörande stridsskrift som är ute efter att dra upp skiljelinjer i debatten, inte efter att sträcka ut händer.
Författarna som båda är högprofilerade ungtuppar på borgerliga ledarsidor – Adam Cwejman på Göteborgsposten och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet – argumenterar för sin liberala/konservativa sak med öppna och hederliga argument. Man behöver inte accepera deras världsbild för att kunna läsa boken, vilket jag tycker är en förväntan man bör ha på debatterande litteratur men som förbluffande ofta underträffas även av hyllade titlar.
Här förekommer förstås en del hånfullt citerande av meningsmotståndares tweets och debattartiklar, men stommen i boken är något annat: ett försök till kritisk analys av ideologiska kopplingsscheman, med fokus på deras svaga punkter. Det är bok som är bra för debatten.
I boken finns också ett genretypiskt avsnitt där Arpi och Cwejman docerar farbroderligt om Karl Poppers falsifierbarhetskriterium som kunde vara hämtat från Timbros grundkurs i polemik – högern har ju länge haft för vana att anklaga åsikter man inte gillar för att vara ”ovetenskapliga”.
Men inget av detta är vetenskapligt. Det är vision, vilja, värdering, analys, magkänsla – allt det vi klumpar ihop under begreppet ideologi. Och ideologi är en bra sak.