”Vitt slödder” är en obehaglig bok som man inte kan sluta läsa. Som allt Carina Rydberg skriver. Hon leder läsaren ner i mörka avgrunder. Ett olustiga huset med speglar, återvändsgränder och trappsteg som flyttar sig. En värld som gör motstånd, fast vi känner igen den – en gotisk socialrealism.

Hierarkier och sociala och psykologiska maktspel är de fantomer hon laborerar med vare sig hon skriver thrillerskräck eller autofiktion om sitt liv. Känslan av  av samhällets rörelser inom oss, av hur vi stiger och sjunker och kämpar för att inte falla.

Mest känd är hon ju för skandalsuccén ”Den högsta kasten” från 1997, som startade det svenska 1900-talets kanske intensivaste litteraturdebatt. Den förkastades som ärekränkning av namngivna, men bröt också tabut att skriva om en kvinnas obesvarade kärlek. Som en knivkastande dotter till Dorothy Parker – som i det maskulina amerikanska 1920-talet också droppade citron på ömtåliga människors hjärtan medan döden stod vid krogbordet.

Rydberg punktmarkerar författarskapet igenom den fula ankungens kamp för att bli en oberoende svan, och försöker aldrig trösta oss, sina läsare. Hon upprepar också nu att kärlek inte är för henne.

Men allt handlar om vägen till skrivandet. Och ”Vitt slödder” närmar sig än mer kyligt. Skriver, säger hon, gör bara svaga människor. Och svag blir man om man vuxit upp som flickan i stockholmsförortens skoningslösa 70-tal – det var en en värld av fluortanter och hej matematik-pedagogik, men också av oreflekterad rasism, av våld och där skolan var en farlig plats.

White trash brukar nedlåtande sägas om marginaliserad arbetarklass som förlorat hoppet och istället trampar nedåt, blir rasister. Rydberg  placerar det  vita slöddret  i alla klasser, gör sig delaktig, ett barn marinerat av sin tid.

Men den tunna ”Vitt slödder” är också en bok där författaren abdikerar mot slutet, i det laddade bandet till föräldrarna, och deras katastrofala olycka. Berättaren lämnar historien – handlingen minimeras, blir stackatorapporter, och kvar sitter läsaren med vad som liknar en legend, en saga.

Porträtten av föräldrarna blir ett återkommande mönster, inte minst bilden av mamman som dement  börjar säga ”sanningar”.

Här blir det en inre logik i den långa berättelsen, nu kommer sanningarna från ja, underjorden, inifrån den första blicken – de avslöjanden Rydberg alltid ägnat sig åt.

Och samtidigt detta blytunga ”vi” som hon åkallar – vi delar detta 70-tal och den bruna hårda tiden går igen idag – hur ska ”vi” orka vidare i vår tid?

Det är mycket mycket oväntat att det plötsligt går att läsa denna hyperindividualist politiskt, men friktionen mellan världen och litteraturen hos Carina Rydberg är smärtsamt trollbindande.