Richard Rogers var en av de ledande arkitekterna inom den så kallade ”high tech”-skolan, som konstmuseet Centre Pompidou är ett exempel på. Tillsammans med Renzo Piano och Norman Foster var han en pionjär inom den hypermoderna stilen, där byggnaders funktionella delar, som maskiner och teknik, blottades.

Rogers ritade Centre Pompidou tillsammans med Renzo Piano och museet öppnade 1977, trots visst motstånd från Parisbor som bland annat ansåg att den radikala strukturen skulle skära sig med stadsbilden. I dag är museet, med en av Europas största samlingar av modern konst, en av Paris främsta sevärdheter och hade 2019 över tre miljoner besökare.

2007 tilldelades han det prestigefulla Pritzker-priset.

Född i Italien

Rogers föddes i Florence 1933 som son till en läkare. Hans mamma var före detta elev till den berömde irländska författaren James Joyce. Familjen flydde diktatorn Mussolinis regim och bosatte sig i England 1938.

Bland hans beaktansvärda byggnader finns ”Rivjärnet” ( ”Cheesegrater”) i London, liksom Lloyd's of Londons högkvarter – med tre torn – samt Millenniumdomen, också den i London.

Framstående

I en BBC-dokumentärserie från 2014, som handlar om britter som byggde den moderna världen, presenteras Rogers och Foster som de främsta arkitekterna i en 1930-talsgeneration som skapade de moderna stadslandskapen i exempelvis London, Paris, Hongkong och New York.

Rogers gifte sig två gånger och fick fem söner, varav en avled 2011. En av hans söner bekräftar faderns död för The New York Times, utan att berätta någon dödsorsak.