“Dagarnas skum” kännetecknas, som de flesta av den franske filmskaparen Michel Gondrys verk (“The Science of Sleep”, “Be Kind Rewind”), av en lekfull uppfinningsrikedom. Här finns en dörrklocka som är en skalbagge, det bor fiskar i vattenledningarna, benen växer när man dansar jazz på rätt sätt och huvudpersonen Colins tofflor är ett slags hundvalpar.

Vi befinner oss i en värld där elementen inte riktigt beter sig som vanligt, tillvaron liksom töjer sig och accepterar det färgglatt helknäppa som självklar verklighet. Och som det ofta gör när det kommer till Gondry (och för den skull miljontals andra manliga berättare) kretsar handlingen kring en lite nördig halvvuxen man som söker bekräftelse och kärlek från det motsatta könet, och får det.

Den unge och vackre Colin bor i en vacker och spatiös Parisvåning. Han har 100 000 gulddubloner och behöver inte arbeta för brödfödan. Den tillagas för övrigt av hans vänlige och förtjusande kock Nicolas som serverar de mest ofattbara och knasiga läckerheter. Till exempel fångar han en ål när den sticker huvudet ur vattenkranen och tillagar den efter den legendariske Gouffés recept.

När Colins bäste vän Chic, en svårt intellektuell man som maniskt samlar på verk av sin idol Jean Sol Partre, faller för den likasinnade Alice inser Colin att kärleken är det enda som fattas honom. På en födelsedagsfest för en hund introduceras han för Chloe, de blir kära och gifter sig snart. Men på bröllopsnatten börjar litteraturhistoriens vackraste metafor för tuberkulos – en näckros – att växa i Chloes lunga.

Gondry tar sig an Boris Vians historia på ett modigt sätt. Istället för att stryka bokens mest svårgestaltade bitar och koncentrera sig på kärleken mellan Colin och Chloe, hur hennes sjukdom tär på deras tillvaro och hennes sjukhusräkningar på dublonkontot, är allt det surrealistiska med i filmen. Det och lite till. Den första kvarten är en fröjd. Sen blir det lite för mycket.

För romanen “Dagarnas skum” är inte bara en fantastiskt fantasifull och oerhört absurd berättelse, den är också en gripande och vacker kärlekshistoria. Och även om Michel Gondry bildsätter Vians absurditeter på ett fantastiskt fantasifullt sätt, sätter hans färgsprakande uppvisning i filmisk snickarglädje kärlekshistorien lite på undantag.

Romain Duris och Audrey Tautou som spelar Colin och Chloe gör det bra, men får ingen riktig chans att mötas och ge relationen djup. De spelar mer mot scenografin än mot varandra.

Men Vians Jean Paul Sartre-satir kommer till sin rätt. De båda Paris-författarna var bekanta och Vian beundrade Sartre. Det gjorde även Vians hustru Michelle och den intellektuelle giganten var anledningen till att hon och Vian skildes. Så man kan ana varför Sartre får heta Partre och skriva artiklar som heter “Paradox över spyan”. Det är hejdlöst roligt, både i boken och filmen.

Michel Gondry har en dryg handfull långfilmer på sitt cv – alla har varit sevärda utom Seth-Rogen-snedsteget ”The Green Lantern” – och ”Dagarnas skum” är också bra. Men den som förväntade sig att Boris Vians förlaga skulle få Gondry att göra en film lika drabbande som “Eternal Sunshine of the Spotless Mind” kan sluta hoppas. Utan manussamarbete med den geniale Charlie Kaufman når Gondry helt enkelt inte sådana existentiella djup, inte ens med hjälp av Jean Sol Partre.