En av våra främsta skådespelare, numera hyllad regissör, gör film av ett stycke svensk litteraturkanon. Det här är med andra ord ett verk som åtminstone på pappret har högsta kulturella kvalitetsmärkning.

Vilket ju alltid känns lite läskigt. Fallhöjden är hög.

Men jo, det håller.

Pernilla Augusts och gänget har åstadkommit en lyckad adaption av Hjalmar Söderbergs klassiker.

Den ödesmättade romansen mellan Lydia Stille och Arvid Stjärnblom i tidiga 1900-talets Stockholm känns sann och självklar. Det brinner och falnar och brinner igen. Deras relation består lika mycket av neuros som passion.

Det är stilla och fint berättat, där många känslor ligger och bubblar precis under ytan.

Dramats pulserande hjärta slår med andra ord som det ska.

Ändå kärvar det lite. Det här är en romanbearbetning som ger fantomsmärtor från bitar som saknas.

Främst så i den första akten, där allt går lite väl snabbt. För lite tid ges åt etablering av karaktärerna och framförallt deras motiv.

Det är som att August och danska manusförfattaren (och regissören) Lone Scherfig (”An Education”) utgår från att alla som ska se filmen har förlagan och dess psykologiska premisser i färskt minne.

Men det artar sig med tiden.

Och så är det det där med kombon låg budget och hög krage...

Det är dyrt och krångligt att göra kostymfilm. Speciellt när det gäller exteriörer. Som många andra svenska filmmakare drog Pernilla August och gänget till Budapest som erbjuder fler gamla, slitna miljöer, men det hjälper ju bara en bit på vägen.

Här jobbar man även med små bilder, snäva vinklar och kort skärpedjup – antagligen för att slippa bygga mer än nödvändigt. Det är förståeligt, men ger likväl en lätt teatral känsla. Inte minst då man valt att filma i det gamla tv-formatet 4:3.

Skådespeleriet är å andra sidan av toppklass (och grundar för det kanske lite generösa betyget). Relativa nykomlingen och multibegåvningen Karin Franz Körlof (även verksam som regissör mm) ger Lydia precis den mix av skörhet och beslutsamhet som man kan läsa på, och emellan, Hjalmar Söderbergs rader, och Sverrir Gudnason får sakta men säkert den velige Arvid att träda fram ur skuggorna.

Mikael Nyqvist visar i sin tur, med begränsad duktid, att det går att kasta av sig det skrymmande kändisskapet och friktionsfritt kliva in i även en liten roll.

Bäst är kanske ändå Liv Mjönes, och hennes rollfigur Dagmar, Arvids övergivna fru. Det är en nervig och ömklig rollfigur som Mjönes och filmmakarna ger mer kropp och själ än jag kan minnas att det fanns i förlagan.

Lydia har ju fått den här kärlekstriangeln berättad ur sitt perspektiv i 70-talsromanen ”För Lydia”, och nog borde Dagmar få minst en långfilm i eget namn.

Kort sagt en imponerande insats av ensemblen, eller om man så vill: Ovanligt lyckad skådespelarregi. Eller nä… det flyter ju samman, det där. Kanske gör det så extra mycket här tack vare att det är just en av våra främsta skådespelare som sitter i registolen.