Lovisa Broström har skrivit fackboken ”Medelklassen – 200 år i samhällets mitt” och beskriver bilden av den svenska medelklassen som en grupp som ”saknar tjusning”. Den har inte överklassens finess och överdåd och inte arbetarklassens gemenskap och kampanda.

– Det finns en stark identifikation med medelklassen, men nästan ingen stolthet, säger Lovisa Broström, lektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Uppkomling eller ledstjärna?

Kort sagt uppstod medelklassen när det svenska ståndssamhället upplöstes under 1700- och 1800-talen. Handel och hantverk släpptes fria och nya hierarkier växte fram.

Broström skriver att medelklassen de senaste 200 åren betraktats på tre sätt: som moralisk ledstjärna, som irriterande uppkomlingar (redan i Bibelns var israeliterna störda av filistéerna), eller enligt Karl Marx: en utdöende grupp någonstans mellan arbete och kapital.

– Voltaire pratade om klassamhället som en öl. Skummet på toppen – helt värdelöst, slagget i botten – också helt värdelöst och i mitten har man det goda, säger Lovisa Broström.

”Stört mig på irritationen”

Hon menar att den moderna medelklassen i Sverige börjar med löntagarfondernas upplösning 1991. När man inte längre var ett löntagarkollektiv gled arbetarklassen och medelklassen ifrån varandra. Medelklassen får större utrymme i politiken, i debatten och den allmänna irritationen mot gruppen växer också.

– Jag har stört mig ganska länge på irritationen mot medelklassen, tidigare i historien har man riktat sig mot överklassen, men de två senaste decennierna har medelklassen blivit den man riktar all klasskritik mot.