”Detta är en kvinnlig text”. Så både börjar och slutar ”Ett spöke i strupen”, som är Doireann Ní Ghríofas romandebut. Hon har tidigare kommit ut med sex diktsamlingar och skriver vanligtvis på iriska. Men för ”Ett spöke i strupen” blev det engelska. Dessutom blev det prosa.
– Den här boken nästan överraskade mig med att vilja bli skriven som prosa, det var inget jag valde. Det kom inte naturligt för mig som poet, så ibland fick jag skriva om, eftersom jag märkte att det rimmade, skrattar Ní Ghríofa.
Skildrar livet som småbarnsmamma
I första kapitlet, som fått heta just ”En kvinnlig text”, strukturerar Ní Ghríofa upp livet efter fyra förlossningar på sex år med listor. ”Lämna i skolan. Våttorka. Dammsuga övervåningen. Pumpa.” Trots att livspusslet alltjämt är utmattande och tungt, är det samtidigt tomt.
– Det var viktigt för mig att skildra och hedra att bara för att vi är upptagna med att ta hand om andra, så slutar vi ju inte att fundera, säger Ní Ghríofa.
Spräcker bebisbubblan med 300 år gammal poesi
För att sysselsätta sig plockar Ní Ghríofa upp dikteposet ”Klagosång för Art O´Leary”, skrivet av 1700-talspoeten Eibhlín Dubh.
– Under åren när jag var hemma med med mina småbarn fick dikteposet mig att känna mig mindre ensam. Det fick mig att känna som om det var någon där med mig, en annan kvinna där.
Ju djupare in i dikteposet hon kommer, desto mer paralleller kan hon dra mellan irländska kvinnor då och nu. Ní Ghríofa bestämmer sig för att översätta texten – ett arbete som för henne närmare såväl historien som sig själv.
– Med fyra barn hemma går dagarna så snabbt. Om jag inte hade avsatt tid för att skriva vet jag inte om jag hade hunnit reflektera över de här åren.
Har prisats
”Ett spöke i strupen” kom 2020 och har utsetts till årets läsning av The New York Times och The Guardian samt belönats med Irish Book Award. Nu finns den att läsa på svenska, i översättning av Erik Andersson.