Teater är inte längre verklighetsflykt. Teatern vill verka i nuet, där du står och går.
Visst är det en trend du känner igen? Från böckernas värld, där dokumentärromaner och dagböcker har blivit det nya lilla svarta. Från sociala medier, där en facebooksajt som Humans of New York med foton och korta berättelser om ”everydaypeople” snabbt får två miljoner följare.
Ja, den vanliga människans historia är intressant. Och den säljer. Säsong efter säsong får sju åttioåriga damer i Folkoperans ”Carmina Burana” berätta om sina största kärlekar och sina tyngsta sorger: Ulla Ekander, som blivit utkastad från sin lägenhet och spenderat åtskilliga nätter på nattbussar. Britt Hansson, som ännu som gammal lever med den smärtsamma upplevelsen att aldrig ha känt sig älskad av sin mamma.
I mars har samma operahus premiär för ”Matteuspassionen”, där regissören Joshua Sofaer utforskar passionsberättelsens stora teman i relation till verkliga människors egna liv.
Skakande nyheter bearbetas också på scenen. Dramatikern Jonas Hassen Khemiri skrev om sin känsla av att bli misstänkliggjord efter bombdådet på Drottninggatan i DN-artikeln, romanen och teaterpjäsen ”Jag ringer mina bröder”.
På Dramaten och på Institutet i Malmö har vi kunnat kliva in i massmördaren Anders Behring Breiviks manifesterade tankegångar. Inom Dramaten sätter man scenljuset på samhällsdebatten under temakvällar där dokumentärteater varvas med samtal, mingel och radioutsändning.
När Mattias Andersson i ”The Mental States of Sweden” låter människor i hela landet berätta om vilka händelser de skulle vilja se gestaltade på Sveriges nationalscen handlar det om barndomen, om grälen med kärestan men också om utanförskap och skam. Det handlar om svårigheten att leva som bonde i en avfolkningsbygd, om att vara hemlös, om att leva på flyktingförläggning.
Vad betyder denna dokumentärvurm i förlängningen? Har vi tröttnat på illusionen? Är vi som lever på 2000-talet snarare i behov av sanning än eskapism? Har teatern rentav fått en plats mitt i debatten?
Eller är svaret enklare än så? I vårt Sverige lever det människor. Kanske har konstnärerna på allvar upptäckt att deras verklighet i många fall överträffar dikten.
Anna Hedelius, teaterkritiker Kulturnyheterna