I sex texter om litteratur, scenkonst, musik, film, konst och design har Kulturnyheternas kritiker de senaste veckorna summerat vad som hänt i de olika konstgenrerna under 2013. Här följer en snabbguide till kulturåret som gått:
Arbetarlitteratur utan maskulin aura
I bokströmmen 2013 simmar historier om ett samhälle som äter sina egna barn. Det har de gjort sedan några år, skriver litteraturkritikern Ulrika Milles i sitt bokslut över litteraturåret.
Hon nämner författare som berättar om det nya klassamhället och om det gamla. Men arbetarlitteraturens traditionella maskulina, farliga aura är borta.
Några av årets bästa romaner enligt Milles handlar om den svenska bruksmiljöns död. Som Patrik Godins ”Gimokrönikan” och Sven Olov Karlssons ”Porslinsfasaderna”.
I många berättelser står kroppen i handlingens centrum. Och framförallt rädslan för att den ska gå sönder.
Minnesvärda böcker är också Jenny Åkervalls ”Jag tjänar inte” och Marie Hållanders ”Tjänster i hemmet”.
Den tidiga arbetarlitteraturens kämpande stolthet, skriver Ulrika Milles, är 2013 förbytt i skam över att inte kunna göra ett bra arbete. Över att tvingas ta hand om hemtjänstberoende gamla på en kvart, att förvandlas till en maskin som tar hand om saker.
Verkligheten på scen
Den vanliga människans historia har iscensatts i flera olika uppsättningar på många olika teatrar under året. Det slår teaterkritikern Anna Hedelius fast.
Till exempel i ”Carmina Burana” på Folkoperan i Stockholm där sju åttioåriga damer får berätta om sina kärlekar och sina sorger.
I Jonas Hassen Khemiris ”Jag ringer mina bröder” – som sattes upp av Riksteatern och Malmö stadsteater – handlar det om känslan av att bli misstänkliggjord efter bombdådet på Drottninggatan i Stockholm. Och i Mattias Anderssons ”The Mental States of Sweden” på Dramaten frågade han människor i hela landet vilken personlig händelse ur livet man ville se gestaltad på Sveriges Nationalscen.
Anna Hedelius konstaterar att konstnärerna i år på allvar upptäckt att verkligheten överträffar dikten.
Ett designår i plagiatets tecken
Konst- och designåret 2013, menar konstkritikern Dennis Dahlqvist, har gått i förfalskningarnas och plagiatens tecken. Kulturnyheterna har rapporterat om hur stora företag som Marimekko och Hemtex kopierar små, fristående formgivares verk på löpande band. Och i Uppdrag granskning avslöjades nyligen att många av de Bengt Lindström-målningar som pryder väggarna hos svenska konstälskare är förfalskade.
Dahlqvist skriver att han personligen föredrar regelrätta förfalskningar snarare än plagiat, eftersom det krävs stora kunskaper om det verk som ska imiteras. För att plagiera möbel- och mönsterdesign däremot, krävs inga andra färdigheter än grundläggande kunskaper i några av våra vanligaste datorprogram.
Wagner vann giganternas kamp
2013 var året då de två operagiganterna Richard Wagner och Giuseppe Verdi fyllde 200 år. Att Benjamin Britten firade 100 gjorde inte upplägget för ett operakonstens jubelår sämre, konstaterar operakritikern Camilla Lundberg.
Men det blev inte så mycket av varken Verdi eller Britten, utan det handlade, skriver Lundberg, som vanligt om Wagner.
Särskilt nämner hon Dalhallas två bejublade föreställningar av ”Rhenguldet” där Ola Eliassons Alberich fick utstå kallsupar i det gamla kalkbrottet. Även Kungliga Operans ”Parsifal” får ett hedersomnämnande som en absolut fullträff. Och den uppsättningen orsakade också en omfångsrik debatt om etik och moral i hanteringen av den besvärlige Wagner, skriver Lundberg.
”Återträffen” årets bästa film
Filmkritikern Fredrik Sahlin skriver att det, för en gångs skull, är ett lätt val att plocka ut årets film: Anna Odells ” Återträffen”.
Filmen har inte bara gått hem hos kritikerna utan också hos publiken. Över 70.000 har löst biljett hittills.
Fredrik Sahlin såg filmen några månader innan premiär och utan några större förkunskaper. Han skriver att han stapplade ut ur biografen efteråt, både skakad och rörd. ”Nedtryckt i skorna av att ha skådat en smärtsamt sann bild av den mänsklighet jag själv tillhör, av konformism och social kontroll”.
Sahlin tycker också att man kan se filmen som ett indirekt svar till dem som det senaste året hävdat att det är nästan omöjligt för oetablerade filmskapare att ta sig in i branschen.
En svensk musiknäve i luften
Musikkritikern Per Sinding-Larsen skriver om uppslutningen i Kärrtorp på fjärde advent och att 2013 blev året då den svenska popestraden inte bara höjde rösten – utan också näven – mot ett samhälle som inte längre är lika för alla.
Han tycker också att svensk hiphop vitaliserats ytterligare under året med namn som Linda Pira och Lilla Namo.
Sinding-Larsen nämner också en minnesvärd Avicii-spelning. I Miami i våras lade det svenska dj-undret de digitala beatsen åt sidan en stund och spelade en countryliknande sång – komplett med banjo och band. Något som chockade många och gav upphov till hån och flin i sociala medier. Några månader senare låg låten ”Wake me up” etta i 60 länder. ”Modigt. Smart. Och svensk pophistoria!” skriver Per Sinding-Larsen.