Med Richard Wagner, Giuseppe Verdi och Benjamin Britten som tillsammans fyllde 500 jämnt blev 2013 – inte överraskande – ett operakonstens jubelår.
På våra breddgrader hade Verdi dock inte mycket att hämta. Det blev ”Simon Boccanegra” på Göteborgsoperan, en måttligt engagerande medeltidshistoria med mestadels mullrande basar och barytoner, som satte det enda avtrycket.
På samma scen turades sedan ”La Cage aux Folles” om med Brittens homoerotiska ”Billy Budd” med helmanlig cast och kör. Många hbtq-poäng i mångfaldsstatistiken där, men en djup bottennotering för de höga rösterna – läs kvinnliga sångare.
Nej, det handlade som vanligt om Wagner. Trots att inget operahus klämde i med resursslukare som ”Nibelungens ring”, ”Mästersångarna” eller ”Lohengrin” var det gamle Richard som alstrade mest sus och spaltmeter.
Dalhalla, den suggestiva men svårbemästrade jättescenen, gav långväga och långvarigt eko med blotta två föreställningar av Rhenguldet. Men så var det också simmande sjungande rhendöttrar på riktigt i kalkbrottets turkosa vatten. Och självaste über-nibelungen, guldrövaren Alberich, firades ner i nät längs de grova klippväggarna. Plums i böljan fick Alberich, alias Ola Eliasson, dessutom utstå kallsupar...
Men dagens operasångare räds inte strapatser. Biopubliken världen över ryste inför Peter Matteis plågat blodiga lekamen som den botfärdige syfilitikern Amfortas i Metropolitans fina ”Parsifal”. En utsökt produktion att jämföras endast med Stockholmsoperans absoluta fullträff i samma verk. Här var det Ola Eliasson – igen – som skoningslöst avklädd fick vrida sig i Amfortas ångestridna utspel. (Vad månde regissören hitta på för denne baryton när han i vinter byter till Don Giovanni?).
Stockholms ”Parsifal” alstrade också en omfångsrik debatt om etik och moral i hanteringen av den besvärlige Wagner. Riktigt uppfriskande, när det gäller denna lika underbara som unkna opera.
Camilla Lundberg, operakritiker Kulturnyheterna