För en gångs skull är det lätt att plocka ut Årets film.
Anna Odells ”Återträffen” är en framgång på så många sätt.
Först och främst naturligtvis en personlig upprättelse för konstnären som väckte det Idol-förslappade kollektiva medvetandet medelst ett fejkat självmord på Liljeholmsbron i Stockholm. Och som fick ta en hel del medialt smisk för denna sin kombinerade konsthappening och attack på psykvården.
”Vafalls! Låtsades hon bara vara galen!? Sånt får väl bara Robert Gustafsson göra?”
”Sicket slöseri med våra gemensamma skattepengar!”
Och så framförallt då, en gammal favorit i evig reaktionär repris:
”Det där är inte konst!”
Men det var det nog, och genomslag fick det. När det senare berättades att kvinnan, med den synbart alltid vaksamma blicken, skulle göra långfilm ska det erkännas att även jag var lite skeptisk.
Provokativt och udda? Säkerligen. Egocentriskt? Absolut.
Antagligen rätt spännande att skåda men inte mer än så.
Ni vet ju hur det gick. Bara toppbetyg. Överallt.
Faktum är att ”Återträffen”, enligt Svenska Filminstitutets betygsindex har fått det högsta genomsnittliga betyget sedan 2007 (längre bak än så sträcker sig inte statistiken).
Men den går inte bara hem hos oss fakturerande cineaster, utan även hos publiken. 72.661 biljetter är i skrivande stund sålda, vilket ju inte är mycket att komma med jämfört med Sune, hobbiten och de andra publika smilfinkarna. – men det är ju en annan diskussion som handlar om exponering, marknadsföringsbudget och antalet visade kopior.
Jag hade själv ynnesten att se ”Återträffen” utan större förkunskap, cirka tre månader före premiär. Jag stapplade ut ur biografen, skakad och rörd. Nedtryck i skorna av att ha skådat en smärtsamt sann bild av den mänsklighet jag själv tillhör, av konformism och social kontroll.
Samtidigt upplyft av att film fortfarande kan överraska, av dramats nästan organiska utveckling, dess förmåga att få oss att fundera på den egna positionen, i skolan och på arbetsplatsen, då och nu. Det är socialpsykologi och ”Uppdrag granskning” på samma gång. Och så alla dessa metanivåer.
Dessutom kom ju filmen som ett indirekt svar till alla de som det senaste året hävdat att det nästan är omöjligt för oetablerade filmskaparna att ta sig in i branschen, bland annat på grund av den klausul i Filmavtalet som säger att en nybakad regissör, för att få filmstöd, måste jobba med en erfaren producent.
Förvirringen verkar alltså vara stor om vad som egentligen gäller, och kanske finns det ett reellt problem där, som är svårt att se för den som inte är inbäddad i branschen, men från biosalongens perspektiv ser det ändå ut som om det kommer fram en hel del nykomlingar.
För även om Anna Odell var bäst i klassen i år är det ju många andra debutanter som har räckt upp handen på senare tid.Framgångsrika titlar som ”Äta sova dö”, ”Searching for Sugarman”, ”Apflickorna” och ”Återträffen” antyder att vi trots allt har ett klimat som låter åtminstone några av våra nya begåvningar att ta ut svängarna.
Nu är förvisso inte den här hyllade kvartetten representativ för svenskt utbud. De flesta filmer rör sig i den trygga mittfåran, och den är bred.
Faktum är att 2013 var något av ett rekordår, vad gäller kvantitet.
Enligt Svenska Filmdatabas släpptes det hela 48 långfilmer i år – genomsnittligt brukar vi hamna på drygt trettio.
Borta är uppenbarligen den vision som Svenska Filminstitutet (SFI) målade upp för några år sedan: Färre men större projekt. Det största problemet för svenska filmare var enligt många bedömare att de flesta projekt var underfinansierade, och för att råda bot på det skulle mer pengar gå till färre produktioner.
Nu är det allt fler branschtänkare som skriver under på devisen ”ju fler desto bättre”, det framgick bland annat i årets filmutredning signerad förre VDn för SFI, Bengt Toll.
Nej, förespråkarna för ökad frekvens hyser nog ingen tro på att den i sig omedelbart ska ge bättre film men däremot att ett väl sysselsatt skrå i längden ska ge fler kunniga och erfarna filmarbetare.
Det är ett logiskt men i det närmaste infrastrukturellt tänkande som egentligen har ganska lite med konstnärlig kvalitet att göra. Sysselsättningspolitik snarare än kvalitetstänk.
Men det spelar egentligen ingen roll hur man larmar och går an, i slutändan kokar det hela ner till berättelsens kärna och ursprung: Filmskaparen.
Om Roy Andersson, Ruben Östlund, Gabriela Pichler och några av de andra visionärerna släpper sina alster har vi ett bra svenskt år – oavsett hur många premiärer som gått av stapeln.
Men självklart finns det ur ett visst hänseende en ren korrelation mellan kvantitet och kvalitet. Ju fler filmer vi gör, desto fler fullträffar blir det. Rent procentuellt, alltså. Men också fler stolpskott. Och en hel hop medelmåttor.
Det verkar nämligen som om vi aldrig kommer undan den magiska tioprocentsregeln – som säger att en tiondel av en nations filmutbud är lysande, eller åtminstone riktigt bra (och nu talar vi konstnärlig kvalitet, inte biljettförsäljning).
Svårare än så är det tyvärr inte. Nästa år tycker jag att vi bara satsar på de bästa. Som ”Återträffen”…