Tidigare i år meddelade det framgångsrika svenska rockbandet The Soundtrack of Our Lives att de ska splittras. I samma veva släppte frontmannen Torbjörn ”Ebbot” Lundberg en psykedelisk soloskiva. Kulturnyheterna träffar Ebbot när han precis har varit med i en hyllning till The Band på Peace & Love.

Hej Ebbot! Hur är läget?

– Det är bra, men jag är lite hungrig nu. Jag hade inte räknat med att jag skulle spela på hyllningskonserten till The Band, ihop med Deadman och Garth Hudson. Men det kändes jävligt bra och kul. Och han var väldigt glad, den gamle mannen. En skön filur.

Apropå gästspel – vilken artist skulle du vilja jobba med?

– Jag skulle vilja samarbeta med artister som Bowie eller Paul McCartney. Och Sex Pistols skulle jag villa jobba med. Jag hade velat producera deras comebackskiva. Det hade jag gjort hur bra som helst.

Vill punkaren i dig komma ut?

– Ja, jag har allting i mig känns det som. Dem skulle jag vilja hjälpa, för det blir ofta så dåligt. När Stooges gjorde en skiva med Steve Albini blev det inte alls bra.  Det hade jag gjort mycket bättre! Någon sådan grej skulle jag vilja göra, för man blir så besviken när något som kan vara så bra blir så jävla dåligt.

Hur känns det att turnera med The Soundtrack of Our Lives, när du vet om att ni närmar er slutet för bandet?

– Det känns underbart. Det är inte så att mitt jobb går i konkurs, utan vi har själva bestämt det här och känner att vi inte kan ge mer. Det här är det vi ger, och sedan får det leva sitt eget liv efter att vi har lagt av.

Vilket är ditt värsta minne från tiden med The Soundtrack of Our Lives?

– Det finns många jävligt jobbiga minnen, men det måste nog vara Glastonbury-festivalen 1998, när de stängde ner festivalen efteråt. Det regnade så mycket att det kom fram kolerabakterier från 1700-talet. Så folk dog ju i kolera [Trots rykten ska ingen ha gjort det, enligt brittisk media. Reds. anm.]. Men vi hade tur och drog lite tidigare. Vi fick mer eller mindre simma i lera till vår buss. Och efter en vecka upptäckte jag att jag hade brutit benet. Men det märkte jag inte för att vi var så fulla. Det var väl en av de värsta sekvenserna. Det finns några otroligt vidriga bilder. Vad ska jag säga… Det är så lågt beteende att jag inte kan uttrycka det i ord.

Hur länge har du jobbat med din nya soloskiva ”There’s Only One of Us Here”?

– Jag jobbade med den förra året. Det är kul att ha det som ett soloprojekt, men egentligen är det ju inte det. Jag tänkte inte att jag gjorde en soloskiva, utan det här gjorde jag till en gammal polare som är konstnär. Han hade en utställning, och jag gjorde musik som skulle gå under utställningen som ett ljudlandskap.

Det förklarar varför skivan består av en 43 minuter lång låt.

– Ja, det är en enda lång låt. Det tycker jag får bli som en slags bonusgrej till Soundtrack-plattan.

I informationen inför din soloskiva stod det att den är poppigare och mindre psykedelisk än Soundtrack-musiken. Men den är ju precis tvärtom…

– Ja, jag vet inte var det där kom ifrån. Tydligen hade någon gått ut med det, och då fick vi dementera det. Det här är fan ingen popskiva. Det är en ljudinstallationsplatta. Det lät som ett PR-trick och någon recensent tyckte att jag hade lurat fansen. Så jag fick all skit. Det var faktiskt jättejobbigt. Jag blev så himla förbannad.

På framsidan av soloskivan poserar du på marken ihop med tre hundar. Hur tänkte du där?

– Jag tänkte inte alls. Den bilden bara hände. Till en artikel fotade en väldigt grym fotograf, som bland annat har fotat Sex Pistols. Han tog bilderna hemma hos mig och de blev så jävla bra så jag ville använda det som omslag.

 Är det dina hundar?

– Ja.

Ni påminner lite om varandra.

– Ja, vi är väldigt lika. Den stora hunden och jag är lika på riktigt, på alla sätt. Men han är lite smartare. Mer talför.

Jag tror inte riktigt på det, men… När och var ska man lyssna på din soloskiva för bästa stämning?

– När man ska sova. Eller om man solar. Alltså, inte på gitarr utan vid stranden. Jag gör inte det själv, men kan tänka mig att man kan ligga och slappna av och bara lyssna för stämningen. Eller om man åker tåg, sätter på sig hörlurar och lyssnar. Om man färdas någonstans.

– När jag mastrade skivan spelade jag upp den för en taxichaufför som skulle köra mig ganska långt. Jag satte på hög volym och engelsmannen vid ratten körde fel. Så den har någon konstig inverkan på vissa människor.

Har du några planer på att släppa fler skivor själv?

– Ja, absolut! Jag håller på med det nu, i den mån jag har tid. Det blir något helt annat än installationen. Det blir massa olika saker.

Du gör mycket covers när du är ute och spelar med kompisar och så. Funderar du på att släppa covers?

– Ja, kanske blanda upp med eget, som Bryan Ferry. Det är inte helt omöjligt. Men isåfall ska man göra covern till sin egen låt. Det finns ingen poäng i att göra covers som är nästan lika bra som originalet. Vi gjorde ju Dilba-låten i schlagerfestivalen, och om vi inte hade sagt att det var en Dilba-låt hade ingen hört det. Den hade vi kunnat komma undan med.

Peace & Love har temat ”En ny värld” i år. Vilken av The Soundtrack of Our Lives låtar tycker du har mest potential att göra världen bättre?

– Det är väl ”You are the beginning”. Den handlar mer eller mindre om en ny värld. Och ”Shine On”, den sista låten på plattan. Det är väl de två låtarna som har det budskapet. Fast hela skivan, egentligen.

Är världsförbättring alltså ett underliggande mål när du skapar?

– Ja, nu är det det. Det har inte varit så hela tiden, men nu är det definitivt så, med sista Soundtrack-plattan.

Jag har läst att du ska sluta bära kaftan på scen när Soundtrack lägger ner. Är det sant?

– Nej, det har jag aldrig hört. Det vet jag inte var det kommer från.

Det är ju ditt signaturplagg.

– Ja, jag vet inte vad jag skulle ha på mig annars.

Vad är det som är så härligt med kaftan?

– Man behöver inte bry sig så jävla mycket. Det är ett plagg som man bara kan dra på sig, och man är väldigt rörlig i det. Det är inte så besvärligt. Det är som en toga. Du behöver inte spendera speciellt många timmar framför spegeln innan du går ut.

Har du något annat projekt på gång?

– Ja, jag släpper en platta med The New Alchemy i augusti. Den är ganska experimentell och noisig. Det är en grej jag har ihop mer konstnären Per Svensson, amerikanen Clay Ketter som till vardags målar tavlor, Mats Gustafsson och Henrik Venant från TT Reuter. Och Jean-Louis Huhta är med också.

Vad vill du säga till fansen som sörjer att The Soundtrack of Our Lives lägger av?

– De kommer inte att sörja. De kommer att upptäcka att det finns ett liv efter det också.

Den här artikeln är hämtad från Kulturnyheternas Festivalblogg 2012.