Hennes ”Dirt Femme” lyckas med något som inte alla album gör – det tilltalar både kropp och hjärna. Tove Los första släpp på egna skivbolaget är en glimrande dansgolvspop-pärla som vältrar sig i syntar och trummaskiner, samplar Moog-klassikern ”Popcorn” och lyckas låta både modern och retro på samma gång.

Samtidigt är det långt ifrån något ytligt album utan bitvis faktiskt rätt tungt. Tove Lo ger röst åt typiskt kvinnliga erfarenheter som inte alltid varit självklara ämnen för popmusik. Hon sjunger om ätstörningar, kalorikamp och falska speglar. Och den komplicerade situationen som många kvinnor hamnar i när de hör den biologiska klockan ticka allt snabbare. Å ena sidan rädslan för att hamna i en tråkig kvinnofälla om man gifter sig och skaffar barn. Å andra sidan skräcken för att ångra sig om man inte gör det, sen när det är för sent. Att lyckas skriva smarta låttexter om det där, som man dessutom vill dansa till? Det är minst sagt bra gjort.

Fast det är klart – någon skräll hade ändå suttit fint under en galakväll som till allra största del blev en veteranernas afton. Förutom Årets nykomling, och Årets låt som avgörs av strömningssiffror på Spotify, var alla vinnare artister som är eller åtminstone börjar bli gamla i gamet. Förra årets största genre, EPA-dunk, blev utan statyetter. Och hiphopen, idag långt ifrån någon obskyr subkultur, fick snällt sitta kvar i sidovagnen.

Förra årets snackis, rapparen Ant Wan, som rörde upp himmel och jord i sociala medier när han nominerades för Årets hiphop men inte i någon av de tyngre kategorierna, vann ingenting i år heller – 2023 var helt enkelt inte hans år. Men även om det kanske är lätt att skratta åt artister som framstår som lättkränkta så är Ant Wan något på spåren. Trots svensk hiphops otroliga framgångar under det senaste decenniet så har inget hiphop-album tagit hem priset för Årets album sedan Just D år 1995. Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för Grammisjuryn.