I dag skriver Johannes Klenell, redaktör på serietidningen Galago, och ståuppkomikern Kawa Zolfagary en debattartikel i Aftonbladet. De ger bland annat sin syn på vad som hände under gårdagens rasande debatter kring Tintinserierna som skulle flyttas i Kulturhuset i Stockholm. Kulturnyheternas Kim Veerabuthroo Nordberg ringde upp Johannes Klenell för att prata om vilket ansvar serieförläggarna har.
Hur vit är seriescenen i Sverige?
– Jag har inga exakta siffror, men min gissning är att det ligger på 99 procent. Och tittar man på förlagens utgivning så är det nog snarare 100 procent när det kommer till svenska serieskapare.
Vad får du siffrorna från?
– Jag har tittat främst på mitt eget förlag och de närmsta konkurrenterna, det man definierar som ”seriescenen”, när det gäller att ge ut originalserier. Och det här är inget hemligt problem. Branschen har varit medveten om detta rätt länge. För 12 år sen frågade vi oss: var är HBTQ-personerna? Var är tjejerna? Och var är invandrarna? Av någon anledningen så har uppfattningen om att de ”inte finns” stannat just när det gäller serieskapare med invandrarbakgrund. Det är faktiskt ett misslyckande som har skett.
Och vilka konsekvenser får det misslyckandet?
– Vi får ett tilltal som är mer riktat till svenskar, ett väldigt vitt tilltal i vad som kommuniceras, vilka livsöden som berättas. Det tror jag är väldigt stagnerande för mediet i sig i det långa loppet, för världen ser inte ut så.
Tar serievärlden det här problemet på allvar?
– Jag vet inte. Det finns en verksamhet som heter ”1000 serier” i Malmö som jobbar med just den här problematiken vet jag. De jobbar just nu med workshops för att sätta igång nån slags serietrend. Jag kan inte tala för hela branschen, men jag tycker att det här är ett problem på allvar om vi inte tar itu med det.
Vilka är vinsterna i att ha en seriekår med en blandad bakgrund?
– Fördelen är att vi kan fortsätta hålla på med kvalitetskultur. Seriemediet är ganska radikalt – det gör att det kan ses som lite komplicerat. Det gör att ju fler olika röster vi kan ha, desto fler lyssnare får vi. Det är ett jätteproblem för vårt medium om det stannar vid nån slags vit medelklass.
Ni skriver i dag att diskussionen om Tintin skulle ha sett annorlunda ut om serievärlden hade sett annorlunda ut. På vilket sätt då?
– Jag tror vi hade haft mer förståelse för dem som är kritiska. Det hade varit lättare att förstå varför folk blir upprörda. Nu tror jag folk blir upprörda för att de tycker att det är en tramsdebatt, men det är ju inte det – det är en fråga om att folk känner sig kränkta. Vi skulle få ett språk som hade varit mer flexibelt för att kunna se dom sakerna.
Hur jobbar du som redaktör och förläggare med de här frågorna?
– Jag måste erkänna att det är ganska nytt för mig. Vi har jobbat länge med jämställdhet och stått och slagit oss för bröstet och sagt ”titta på oss, vi har lyckats, vi är så radikala”, samtidigt som att alla vet att det finns en del som saknas i vårt uttryck, och det är invandrarna. Och jag har precis börjat leta. Och försöker bli medveten om vad det är för undermedvetna val jag gör som gör att det inte kommer några med invandrarbakgrund till oss och varför jag inte hittar dem.