Varför vill man bestiga ett jättehögt berg? Jag vet inte, men antar att det är känslan av att uträtta något handfast och begripligt som lockar, känslan av att ha gjort någonting till synes omöjligt.

Sedan 1953 har runt fyra tusen personer nått toppen av Mount Everest trots att det hela är förenat med dödsfara och allvarliga men för livet. Runt 250 personer har dött.

Dramat ”Everest” porträtterar den ödesdigra klättringsexpeditionen 1996 där ett gäng skäggiga män med stora självförtroenden, och en modest japansk kvinna, betalar över en halv miljon för att låta en klätterledare guida dem upp till toppen på 8 848 meter.

Med i gruppen fanns Jon Krakauer, en journalist från tidningen Outside, ditsänd att skriva ett reportage om just kommersiella bergsbestigningar av Mount Everest, och det är hans bok som ligger till grund för filmen. Eftersom han är journalist ställer han frågan ”varför” till sina medklättrare men ingen kan ge ett svar bortom ”för att jag kan”.

Däremot berättar de öppet att deras fruar hotat med skilsmässa om de inte slutar klättra och en av deltagarna, Doug, har egentligen inte alls råd att följa med utan har behövt tigga ihop pengar, till och med från skolbarn. ”Jag vill bevisa för dem att en helt vanlig man också kan nå sina drömmar” säger han.

Men problemet är förstås att en vanlig man inte nödvändigtvis kan det, inte om drömmen består i att bestiga världens högsta berg. Som jag förstår så behöver man vara lika delar smart som korkad för att lyckas med det. Men framför allt väldigt vältränad.

Hela filosofin kring ”jag måste bestiga ett berg trots att min gravida fru vill att jag stannar hemma” påminner lite om konstnärsmän och manliga rockstjärnor som måste dra ut på vägarna för att de liksom bara måste. Och lämna fru och barn hemma, som i ”Walk the Line” och ”On the Road”, till exempel.

De här snubbarna bara måste riskera livet på ett berg i Nepal, skrika åt varandra i snöstorm och vandra över förfrusna lik medan deras skägg förvandlas till stora isblock. Och de nöjer sig inte med att klättra flera tusen meter och få andningsproblem heller, de nöjer sig inte ens med att vara hundra meter från toppen, de måste ända upp annars är det hela att betrakta som en skam och ett totalt misslyckande.

Som tur är så har regissören Baltasar Kormákur valt att redovisa detta utan sentimentalitet eller att försöka skapa hjältar. Men frågan om ”Varför” kvarstår och växer sig faktiskt ännu större efter filmens slut.