Under tisdagen publicerade författaren och journalisten Lawen Mohtadi ett inlägg på Facebook där hon beskriver arbetsprocessen bakom filmen Taikon – baserad på Mohtadis biografi om människorättsaktivisten Katarina Taikon. I inlägget riktar Mohtadi skarp kritik mot en man som hon samarbetade med under filmprojektet och som hon menar osynliggjorde henne och tog åt sig äran för filmen. Mannen är inte namngiven i inlägget.

Inlägget fick stor uppmärksamhet på sociala medier och har i skrivande stund delats 1 200 gånger. Några timmar senare publicerades inlägget på Expressen kultur. I publiceringen nämns mannen vid namn och i en fotnot i slutet av texten står att beslutet att namnpublicera är Expressens, inte artikelförfattarens. I debattartikeln ges endast Lawen Mohtadis bild av det som hände.

– Det här är ett debattinlägg och en personlig berättelse som jag tycker tillför något till debatten om de subtila maktstrukturerna i kultur- och medievärlden, säger Expressens kulturchef Karin Olsson till Kulturnyheterna.

”Namngivandet är ganska okontroversiellt”

Varför valde ni att namnpublicera?

– Han anklagas inte för något som i strikt formell mening är något klandervärt, och det är inte i närheten av något olagligt så det gör ju namngivandet ganska okontroversiellt. Han är en väldigt etablerad person och han har stor vana av att delta i kulturdebatter av det här slaget.

Men är det det faktum att man i Facebook-inlägget kan lista ut vem det är som motiverar att ni namnpublicerar?

– Det finns en lång pressetisk tradition om att anonymt ska vara anonymt. Skriver man anonymt ska man inte ange så många detaljer att man ändå kan lista ut på ett enkelt sätt vem det är.

– Därför tyckte jag att det i det här fallet, när Mohtadi skriver så specifikt, att det fanns en rimlighet i att vi skrev ut hans namn, säger Karin Olsson och fortsätter:

– Han är en medievan person, han har tillgång till stora plattformar, och kan ge sin bild av den process som Lawen Mohtadi beskriver.

”Helt ordinär process”

Ser du inga pressetiska problem med att publicera en text där endast en person kommer till tals?

– Det är så en kulturdebatt går till. En person skriver ett inlägg, ett personligt hållet inlägg, där man sedan fortsätter diskussionen med nya inlägg. Så det här är en helt ordinär process på en kultursida.

Har ni kontaktat mannen i fråga?

– Jag kontaktade honom kort efter att artikeln publicerades och erbjöd honom utrymme på Expressens kultursida. Men han har inte inkommit med något sådant.

Har ni kontrollerat att uppgifterna som framkommer i debattartikeln stämmer?

– Det här är Lawen Mohtadis subjektiva berättelse och hon upplever att hon bit för bit blivit marginaliserad i den konstnärliga processen. Det här är hennes berättelse som inte kan falsifieras, utan det här är hennes upplevelse. Jag har förstås kontaktat X och bett honom att ge sin bild i den här debatten. Men det här är ingen text som skulle kunna vara en nyhetsartikeln, den saknar den konkretionen.

Men när skarp kritik förs fram mot en person, har ni inte ansvar att verifiera att dessa uppgifter stämmer, innan ni publicerar?

– Ja, men man kan inte falsifiera hennes upplevelse av att ha blivit marginaliserad.