Det hade varit mer korrekt att titulera denna flortunna sak ”Plötsligt händer det”. Eller varför inte gå hela vägen och dra till med ”Trisslott – The Movie”?

Detta är alltså en väldigt lång reklamfilm, håglöst kamouflerad som en komedi, om en kontorsråtta som skrapar fram storvinsten, säger upp sig genom att klippa av chefens slips och satsar på att leva ut sin gamla barndomsdröm att bli fotbollsproffs.

Peter Magnusson gör Eric, en jagsvag 36-åring, gift med karriärkvinnan Emma (Karin Lithman) som tycker att de ska lägga vinstsumman på att dränera huset och andra trista vardagsprylar.

Men Eric har läst att man kan bli en hejare på precis vad som helst, om man bara satsar 10 000 timmar, vilket han ämnar göra. Utan att fråga ”frugan”.

Nä, så bör man ju verkligen inte göra – det får vi, och framförallt han, veta längre fram i detta mycket sedelärande stycke.

Den i dagarna väldigt mediale Özz Nûjen spelar en oerhört påfrestande sidekick som nog ska upplevas uppfriskande frejdig men mest framstår som en hö-hö-ande, innerstadsuppdaterad version av Klabbarparn (för er kids: Klabbarparn = Åsa Nisses korkade kumpan).

Mossigt?

Japp.

På så många vis.

Det inte är första gången vi ser en mittfårekomedi om en vuxen pojkman som får sin personlighet stukad av en viljestark kvinna (det är bara brödkaveln som saknas), och det lär tyvärr inte vara den sista heller.

En av den här slitna karaktärens meste uttolkare i Sverige är just Peter Magnusson. Ja, han gillar den så till den milda grad att han har ägnat hela sin film- och TV-karriär i dess ära.

”Sommaren med Göran”, ”En gång i Phuket” och ”Tillbaka till Bromma” förde inte direkt filmkonsten framåt, men åtminstone de första två hade onekligen sina ljusa stunder av vig situationskomik.

Här går han på anemisk autopilot, i ett klichémättat manus skrivet och iscensatt av Joachim Hedén, som hittills haft sin karriär förlagd till USA. Regissörens ”Framily” och ”New York Waiting” är båda habila amerikanska dramedys, men Hedéns första svenska fullängdare utgör ett slöseri med tid och filmpeng.

Intrigen är hopplöst krystat. Hedén tvingas baxa den fram och åter för att få till en åtminstone halvt sannolik konfliktupptrappning, där Erics och Emmas viljor krockar, som gör får konstruktionen att lysa igenom i all sin bräcklighet.

Det lama crescendot är på gränsen till tondövt; ospännande på ett närmast förbluffande vis, som vore det en tematisk dekonstruktion av en klassisk upplösning:

Eric ska jonglera minst 200 gånger med en fotboll, i direktsändning. Vi får stämningsbilderna från tidigare kända biroller som sitter framför TV:n och är helt uppeldade.

Oklart varför. Insatsen är ju extremt låg.

Den här sista vändningen är ett dramaturgiskt svart hål som suger upp den extremt lilla energi som ändå, möjligen, möjligen, hade alstrats fram tills dess.

Och jo, mot slutet kommer så Sveriges mest kända lotterislogan, insprängd i dialogen: Plötsligt händer det”.

Ah… svensk produktplacering.

I’m lovin’ it!