På semester i Italien träffar det danska medelklassparet Bjørn och Louise sina holländska motsvarigheter: Patrick och Karin. Danskarnas dotter Agnes är i samma ålder som holländarnas son Abel, en pojke med den ovanliga sjukdomen aglossia congenita — frånvaron av tunga.

Familjerna bondar — bland annat över hur politiskt korrekta och tråkiga svenskar är. ”Vi danskar har nog mer gemensamt med holländare” konstaterar Bjørn, och det faktum att Patrick är läkare imponerar särskilt på Louise.

Snart kommer en inbjudan från det holländska paret och danskarna tar med sig dottern på en roadtrip till en gård på den nederländska landsbygden. Men väl framme är allt inte som det ska. Färgskalan har blivit gråare. Patrick är hårdhänt i sin uppfostran, gästsängarna är för små och barnen lämnas hastigt ensamma med en barnvakt utan förvarning.

”Speak no evil” leker så sadistiskt med skandinavernas tillkämpade artighet och skamfyllda stelhet att man nästan känner regissörens hand ovanför deras huvuden.

Är det deras småborgerlighet som gör att de inte kan trivas? Varför kan inte Patrick respektera att Louise är vegetarian? Deras provinsiella prydhet? Patrick och Karin har i alla fall inga problem att hångla på fyllan, och de skärrade danskarna verkar kompensera genom att ligga tvångsmässigt en natt under osexiga omständigheter.

”Speak no evil” är en naturtrogen studie i maktkampen som kan uppstå mellan två par. Snyggt genomfört av skådespelarna, som jobbat med subtila drag för att visa hur ett tävlingselement gror under ytan på tomma artigheter.

Heteropar som gör upp med härskartekniska tjuvnyp är nog så obehagligt, men när Patrick kör rattfull och vägrar sänka musiken på bilstereon eskalerar hotet från hans lynnighet till en ny nivå. Louise vill åka hem, men det visar sig inte vara så enkelt.

Skräckfans har vant sig vid att svaret på mysteriet sällan lever upp till de gåtfulla antydningarna. Några historiska undantag finns. Exempelvis antichrist-bebisen i ”Rosemarys baby” men även ultracynismen i slutet av ”Eden Lake” där ett par vid en sjö terroriseras av sadistiska ungdomsligister och sedan springer rätt i famnen på deras lika mordkåta föräldrar.

Familjesemestern i ”Speak no evil” får visserligen en rätt grotesk upplösning men den brister i psykologisk logik och matar mest publiken med cyniskt våld. Det ger en spännande chockfaktor men tyvärr går avgörande trovärdighet förlorad före eftertexterna.

Det är ändå en svår konst att framkalla känslan av att ”något fruktansvärt är på väg att hända” och ”Speak no evil” hinner nästan bli outhärdlig innan våldet kommer, som är det minst skrämmande i filmen.