Berättelsen är tidlös och aktuell på samma gång. Det lilla samhället som varje sommar invaderas av medel- och överklassens storstadsfolk som vill åt tystheten, det genuina; men helst då utan att behöva se eller bli störda av urinvånarna. Badjävlar med lammullskoftor vilande på skuldrorna. Gotland, Österlen, och så den här fiskarbyn i brittiska fina Cornwall (där även undertecknad badjävel sökte det pittoreska förra sommaren).

Konflikten ligger inte bara mellan de festande inresta ungdomarna och ortsbefolkningen, utan även mellan två infödda bröder som sett sin tillvaro sakta falla sönder, och som har tacklat invasionen på olika sätt. Steven har anpassat sig, byggt om fiskebåten till charterkärra som tar turister på sälsafari medan Martin stretar emot, vägrar sälja sig till ockupanterna.

Bait är en lisa för cineastsjälen som tröttnat på alla trötta upprepningar, remakes och snarlika variationer på samma kommersiellt gångbara tema. Här kommer en filmmakare som hämtar kraft och inspiration ur filmhistorien, och skapar något eget och nytt. Dessutom nästan helt på egen hand. Mark Jenkin står nämligen för regi, manus, foto, klipp, musik och ljud. Och sannolik en hel del annat.

Det är en svartvit grovkornig 16 millimetersfilm som ser ut som en gammal stumfilm, dock med ljud – som dessutom är helt eftersynkat, med egenartad experimentell lekfullhet.

Brottstycken från filmvetenskapen fladdrar förbi i minnet, ruskar på sig, bortglömda som de är någonstans referensramens skuggiga hörn: Alla de där gamla föregångarna som öppnade ens ögon, som man lovade sig själv att återkomma till men aldrig hinner för att det alltid är en ny film eller serie som ska ses.

Den tyska expressionismen men kanske framförallt sovjeten Sergei Eisenstein (Pansarkryssaren Potemkin) och hans på sin tid innovativa montageteknik, som i (extrem) korthet gick ut på att klippa mellan scener med olika stämningslägen för att uppnå en emotionell effekt. Alltså en klippteknik som är självklar nu, men som på 1920-talet, var något nytt och eggande. Här ser vi det i den råare, gamla formen, med vindpinade ärrade människor uppställda i poser, hårda blickar in i kameran, mixade med kärvt poetiska tablåer.

Kort sagt: en filmvetarfilm.

Som också är riktigt rolig, på ett lakoniskt vis. En korthuggen, kärnfull dialog som blottar konflikten mellan stad och land, i förlängningen om polariseringen (det känns som det ordet nästlar sig in i var och varannan recension nuförtiden), om ökade klyftor i samhället.

Bait har i det här sammanhanget kallats för en Brexit-film, eftersom den rotar runt i det infekterade nationella sår som fick britterna att lämna EU, men Mark Jenkin har sagt att även om Brexit-tolkningen är rimlig, var hans grundtanke bara att berätta om sin egen upplevelse i ett vackert men av turisthorderna sargat Cornwall – och så bara råkade det bli ett litet mästerverk.