Brittiska hard core-realister älskar verkligen sina hästar. Den trötta klichén där Brunte får trava in som symbol för frihet återkommer titt som tätt, även i rättmätigt hyllade filmer som Clio Barnards The selfish giant och Andrea Arnolds Fish tank (att Arnold dock är alldeles för förtjust i naturmystik såg vi i American honey). Långfilmsdebutanten Nick Rowland vill inte vara sämre och presenterar en autistisk pojke som bara får ro när han sitter på en ridskolehäst.

Den lille killen utgör filmens emotionella fokus men det är hans pappa Douglas som har huvudrollen: en före detta boxare som nu jobbar som muskelman för den lokala maffian i en liten gudsförgäten håla på den irländska vischan. Nä, det är inte Cosa Nostra direkt, det här gänget består av en hord luggslitna och brutala människor som kallar sig för en familj, vid namn The Devers. Bossen är tunn, oestetisk och möjligen inavlad, och som utomstående är det svårt att förstå att han kan ha någon makt alls, men gänget har jobbat upp ett självreglerande system som bygger på oomtvistad lojalitet.

Douglas sugs längre och längre in i The Devers och till slut hamnar han i ett läge där han måste välja mellan dem och sin riktiga lilla kärnfamilj.

Och en deppigare torped får man leta efter. Hans stora kroppsbyggnad föreslår att han är rätt man för jobbet men Douglas verkar få lika ont själv, för varje slag han utdelar. Nästan i alla fall.

De två britterna Nick Rowland och Joe Murtaughs (manus) film kombinerar två välutnyttjade, på gränsen till utslitna, narrativ. Dels det där den kriminelle försöker bryta upp från sitt destruktiva liv men hela tiden dras in i det igen, dels det om den hårda mannen med mjuk insida. Alltså det som man kan kalla machosnyftare. Vi ska tycka synd om en man som pucklar på andra, bara för att vi ”vet” att han bär en blödig humanist inom sig.

Douglas drogar och misshandlar med öm blick, och gör sig till slut rätt omöjlig i undertecknads ögon, sympatierna hamnar istället hos pojken och hans mamma som tyvärr bara rör sig i berättelsens periferi.  

Men okej, så illa som det verkar så här långt i texten är det inte. Om man gillar det kärva, i både människa och natur finns en hel del att hämta här. Inte minst i foto och produktionsdesign. Panoramorna över den dynamiska naturen som ramar in människornas liv, det gråkalla havet och de magnifika gröna bergen ger en nästan vykortslik stämning, som står i stark kontrast till den mentala och fysiska torftighet som tonar fram när berättelsen zoomar in på den lilla byn.

Sedan är det ju något med den där birollsinnehavaren Barry Keoghan; något svårfångat och oroligt. Spännande. I Yorgos Lanthimos The killing of a sacred deer utnyttjar han sin gåtfulla aura till fullo när hans rollfigur invaderar en läkarfamilj. Den här rollen är inte lika komplex men likväl blir varenda scen han dyker upp i extra hotfull och pregnant.

Samtidig premiär på bio och vod den 2 december.