Dark waters är ett lite överraskande val av tema för den som känner sin Todd Haynes. Efter rockfilmer som I'm not here och Velvet Goldmine och kvinnodrivna fast-i-villaträsket-dramer som Far from heaven och Carol levererar han nu ett Erin Brokovich-artat drama om kemikalieindustrins dödliga avtryck i vår natur, och våra kroppar.

I skottgluggen står kemiföretaget DuPont, en ekonomisk jätte som på senare år varit tvungen att betala rekordstora skadestånd för att ha förgiftat vattendrag i USA med kemikalien C8 eller PFAS som den också kallas – ursprungligen uppfunnen för försvaret men som sedan decennier finns i var mans hem. Från teflonpannan till soffan. Och allt däremellan.

I filmen är det framförallt det förekomst i vattentäckter som avhandlas när vi följer den verkliga och i tid extremt utdragna tvisten mellan DuPont och boende i West Virginia. Först och i synnerhet handlar det om Wilbur Tennant, en fattig hillbilly, hårt drabbad av utsläppen. När korna dör och familjen blir sjuk tar han kontakt med storstaden och får till slut motvillig hjälp av advokaten Rob Bilott, som själv kommer från området.

Filmen är till stor del baserad på en artikel i New York Times med en rubrik som säger det mesta: The lawyer who became Dupont’s worst nightmare. Och DuPonts värsta mardröm (spelad av Mark Ruffalo) är alltså nämnda Bilott, en delägare på en firma vars klienter i vanliga fall är just stora företag men den här gången tvingas han av moraliska, eller kanske framförallt släktmässiga, skäl ta kamp mot sina vanliga kunder.

Bill Camp (Outsider) är buffligt och rossligt övertygande som den plågade Wilbur, han ger bara genom sin uppenbarelse en imposant kontrast mot storstadens cityslickers, men han möter motstånd även i de egna leden. Då staten och kapitalet går hand i hand är det svårt för gemene man att få rätt. Extra knepigt om man bor i en liten stad där Dupont står för de flesta arbetstillfällena. Wilbur och hans familj blir på grund av sin tvist med kemijätten utstötta ur gemenskapen. Folket är rädda att förlora sina jobb och lever efter den gamla devisen att lite skit rensar magen.

Todd Haynes val av tema ter sig ganska snart inte alls överraskande, det är klart att han blev engagerad av den här historien. Det är just det man blir. Förbannad, men tyvärr också deprimerad. Över sakernas tillstånd. Över att den här förgiftningen, och andra liknande, har pågått så länge, och fortfarande gör så.

Corona är bara en mild snuva jämfört med hur mycket död och sjukdom industrins kemikalier sprider.

Ja, ni märker, man blir upprörd.

Men det är inte en onyanserad bredsida mot det kapitalistiska systemet. Det fungerar, menar filmen, så länge alla spelar efter reglerna. Lustigt nog är det den samhällsengagerade Hollywood-stjärnan Tim Robbins som gör rollen som den gode kapitalisten: bossen för juristfirman. Han är de välsituerades bästa vän, van att se genom fingrarna, men även han blir chockad över cynismen bakom utsläppen.

Mycket information ska fram, vilket oftast är en akilleshäl för den här sortens rättegångsverk, och även om Todd Haynes med anhang löser det bitvis fint med smidig exposition, tar genrens konventioner i längden ut sin rätt – gör habil men lite tradig fiktion av känslig verklighet.

Och man kunde gott ha dragit ner på antalet scener där diverse krösamajor kraxar om projektets omöjlighet.

Men ändå, som sagt, påverkande. Framgången kommer så klart, utan den ingen film. Det vet vi dessutom redan via nyhetsrapporter. Men det är ju tyvärr ingen beständig triumf. Dupontarna fick ett rejält hål i plånboken men repade sig, vilket inte alla tusentals drabbade kommer att göra.