I sin långfilmsdebut Klippet skildrade Louis-Julien Petit ett Frankrike långt från Pariselit och cafémys. Då lät han underbetalda arbetare på ett lågprisvaruhus göra uppror. Nu har han tagit ytterligare ett steg ned på samhällstrappan, och landat i ett center för hemlösa kvinnor. Några gula västar syns inte till, här är huvudpersonerna människor helt utan röst, men väl med integritet och sinne för humor. 

På ett dagcenter någonstans i Frankrike erbjuds hemlösa kvinnor en fika, dusch, bussbiljetter och tvättstuga. Verksamheten drivs med omtänksam järnhand av fyra superengagerade socialarbetare. Men.. centret genererar undermåliga resultat, tycker kommunpolitikerna. Inga av ”klienterna” verkar lyckas med att bli goda samhällsmedborgare.

Här finns gamla fängelseinterner, eskortdamer, missbrukare och unga vinddrivna existenser. När nedläggningsbeslutet kommer beslutar sig de fyra anställda för att vända byråkratin och regelverken ryggen och istället på kreativa sätt försöka hjälpa kvinnorna. De förfalskar utbildningsintyg, friserar sanningar, ordnar jobbtorg och skapar ett stort, olagligt natthärbärge.

Liksom kollegorna Stephane Brizé och Ken Loach verkar Petit ha givit upp om välfärden och samhällets funktioner. Marknade styr och det är knappt lönt att organisera sig inom systemet. Det låter deppigt men De osynliga är en rolig film som på sina ställen glänser i nivå med just Ken Loach i högform. Kamp underifrån som kan ge individen ett jävlar anamma, i kombination med organisering som ger kollektivet kraft. Skratt och gråt understryker varandra.

Tyvärr lider De osynliga av så stora problem i manus och struktur att det ibland faktiskt är svårt att förstå vad som händer och varför. Det är tråkigt att behöva hänga upp sig vid detaljer som egentligen är ovidkommande men som man mot sin vilja fastnar på. Vem är vem? Är hon ihop med honom? Jaha, var det hon som var chef... eller?

Manuset är svajigt och berättargreppen pendlar förvirrat mellan dokumentär, rak komedi och konstnärliga collage. Tur då att amatörskådespelarna (som själva varit hemlösa) står stadigt och fullkomligt tar över med absurda mängder komisk talang, närvaro och energi. Kaxigt stjäl de showen från de professionella skådespelarna, även om de också gör ett bra jobb. Särskilt Audrey Lamy som i sin alldagliga roll strålar förtvivlat i några av de mer välskrivna scenerna. 

Allra mest lyser den gamla puttriga Chantal (Van Meerhaeghe) som visar sig vara fena på att laga hushållsmaskiner. Men att fixa ett jobb till henne blir en utmaning eftersom hon hela tiden envisas med att vara väldigt uppriktig med sitt CV. ”Jag lärde mig elektronik i fängelset efter jag dödat min man. Det är viktigt att vara ärlig.”

I efterhand är det ändå inte manusets brister jag minns, utan en gammal hemlös mördare som lagar brödrostar.