Alla talar svenska! utropar bioannonsen på klassiskt barnfilmsvis. Vilket egentligen inte borde vara något att yvas över, eftersom det är en svensk film. Men även om den är inspelad i Skåne, och till stor del har svenskar framför och bakom kameran, är dialogen från början engelsk, här dock dubbad till svenska – dessutom med rätt bristfällig regi och dålig synk som skapar en air av haltande amatörteater.
Okej, denna lågbudget-Narnia är sannolikt riktad till mindre barn och de har ju som bekant varken koll på kvalitet eller dramaturgisk logik. Det spelar ingen roll hur pedagogiskt en film talar till en femåring, som förälder måste du ändå vara beredd på att svara på basala frågor som typ ”vad händer nu?” och ”varför gör hon så?” – skillnaden denna gång är att du inte kommer att vara helt säker på att du sitter på den information som efterfrågas.
Intrigens stora drag är dock lättfattliga. Emilys pappa dog när hon var mycket liten och hennes mamma har fastnat i sorgen, är svåråtkomlig och vill inte att dottern rotar i gamla minnen. Däremot har hon skrivit några fina barnböcker om en värld kallad Faunutland, där skogsfén Nightinglar kämpar mot en bister häxa som ödelagt naturen och förvandlat barn till vuxna. Här saknas också en mycket åtråvärd, stor kristall som måste återfinnas för att Faunutland (som ser misstänkt mycket ut som Österlen) ska få tillbaka sin forna glans.
Emily sugs in i sagans värld och får hjälpa den nippriga Nightinglar (energiskt överspelad av Jenny Lampa, som också skrivit manus) i kristalljakten och träffar på en del gulliga datoranimerade minimonster – och bearbetar samtidigt sin ångest över pappans fysiska, och mammans psykiska, frånvaro.
Det är till mångt och mycket en konventionell berättelse som upprepar vikten av att inte vara rädd, att skratta såväl inre som yttre demoner i ansiktet, tro på sig själv och ja… all den där hjälp-till-självhjälp som tenderar att bebo barnfilmen. Men plötsligt dyker det upp ett gäng äldre, slarvigt kostymklädda män med konstiga mössor som går omkring med stora dammvippor och pollinerar blommorna – ett smågalet absurt inslag som får filmen att spritta till och göra en kort avstickare från allfartsvägen.
Annars känns ”Emily och den magiska resan”… trång. Det är sannolikt den uppenbart minimala budgeten som orsakat de begränsade vyerna, Faunutland verkar bara bestå av en skogsdunge, ett litet fält och en rudimentärt datoranimerad ödemark. Väldigt lite har gjorts för att förvandla den skånska naturen till fantastisk sagomiljö.
Den vuxna blicken kan döda magin, får vi veta, och så är det nog. En mini-recensent hade nog gett ett aningen högre betyg.