Det är en ren utopi: ett gymnasium för bara queera män, där sexualiteten är självklar och själva utgångsläget för all undervisning. I alla fall är det en önskevärld för pojkarna på skolan, som lever fritt från de vanliga fördomarna.

Lärarna har det svårare, de tillhör en annan generation. De är också homosexuella och sex med eleverna är inte ovanligt. Magisterns favorit är Charles, en änglalik ung man med gyllene lockar, som han har dominanta lekar med.

Men Magistern plågas av minnen från förr, från det som tycks som en annan värld. En tid och plats då homosexualitet inte var accepterat, då män som han trakasserades, till och med misshandlades. Saknar han den? Nej, men han avundas eleverna som bara känner till homohat via skolböckerna, inte i kroppen. Dessa känslor inom honom får honom att vilja straffa och dominera samtidig som han längtar efter närhet och att också få ge sig hän.

Eleverna har andra bekymmer. Knappt har terminen börjat innan det viskas och ojas om Sångtåget, en prestigefylld tradition. Vem ska få de ärofyllda platserna som Förstegångare och Solosångare i ledet? Uttagningarna hårdnar, vänskaper och kärleksrelationer sätts på spel. I synnerhet för skolans populäraste kvartett med ambitiösa och flamboyanta Tim och snälla men ständigt ångestfyllda Paul i spetsen.

Men som med så många utopier fungerar de bäst i tankevärlden. Även om det är uppfriskande att se en helt och hållet unik värld – en lustfylld, sexuellt uppumpad sådan dessutom – så ekar den till slut tomt av den vedertagna high school-filmens dramaturgi med rivalitet, upprivna känslor och den slutliga uppgörelsen mellan schablonfigurer. Även utopin om den fria kärleken och idén om öppna förhållanden får sig en törn. Inte ens den önskedrömmen klarar sig fullt ut.

Långfilmsdebuterande regissören Ylva Forners val att vid ett tillfälle också bryta den så kallade fjärde väggen och tala direkt in i kameran tycks poängtera att detta bara är en fantasi, ett spel.

Men att enbart förlägga en typisk skolfilmshandling till en homonormativ värld, är ett tunt tankeexeperiment. Om poängen är att få oss att träna blicken i annat än heterokultur behövs mer än så här. Som till exempel trovärdiga rollfigurer, en engagerande story eller en konkret frågeställning.