Den inledande dialogen äger rum i baksätet på en taxi. Ett lååångt samtal i statisk halvbild (det kommer flera sådana). Han gillar ju bilar, den gode Ryûsuke Hamaguchi, som alldeles nyss begåvade repertoaren med sin Oscarsvinnande ”Drive my car” (där en Saab 900 spelade delad huvudroll), men den här gången är det Ordet som sitter i förarsätet.

”Tillfälligheter och fantasier”, som vann Silverbjörnen på den anrika festivalen i Berlin, består av tre novellfilmer där vi i tur och ordning dras in i en triangulerad kärlekshistoria, ett drama med metoo-konnotationer och ett udda fall av misstagen identitet. Alla med kvinnor i huvudrollerna men utan direkt intertextualitet. Dock med samma välsnickrade tema med tankar om relationer, sex och kultur. Dessutom – på en metanivå – om just ord, kommunikation. Inte sällan bristande sådan.

Ja, lite som Noah Baumbach utan den lakoniska humorn, som Woody Allen utan den kramgoa nihilismen.

Texten är mästerligt hopknåpad, flödande och dynamisk med udda vändningar men ändå bara just… text. Med få klipp och miljöombyten.

Det är kort sagt teater snarare än film. Dock ej teatralt, den i Sverige rätt okända ensemblen har full närvaro, men så har de som sagt fått jobba med en dialog som är så vass att den är värd några ord till. Orden snirklar sig förbi klichéerna, hittar egna vägar, tar sig in och under det triviala, och är levererad med samma civiliserade ton som i ”Drive my car”. Det är värt mycket. I alla fall för en som dyrkar det vackert sagda.

Triptykens sista del, där en kvinna tror sig möta en gammal klasskamrat men istället träffar en själsfrände, är fin men tyvärr också rätt tam och segdragen. Intressant, så klart – Ryûsuke Hamaguchi är aldrig ovidkommande – men tyvärr smått stillastående.

Den globalt hyllade japanen gjorde ”Tillfälligheter och fantasier” när produktionen av den ovan nämnda succén låg i covid-träda, vilket på sätt och vis förklarar spelplanens begränsning men det gör tyvärr inte filmen mer angelägen. Hamaguchi kunde gott ha förvandlat det fina tankegodset till en roman i stället.

”Drive my car” var tre timmar lång, denna är bara två, men medan den förstnämnda flöt förbi som en självklar del av existensen får ”Tillfälligheter och fantasier” mig att ha en aktiv, och för bioupplevelsen skadlig, relation med mitt i mörker lysande armbandsur.