Författare, TV-seriemakare, komiker, musiker, skådespelare, manusförfattare och regissör. Tyske Michael Herbig verkar vara en galet driven person, en hyperenergisk entreprenör på kulturens område.

Högst upp i vitrinskåpet där hemma lär han ha utmärkelsen för sin kioskvältare Der Shuh des manitu från 2001 (som verkar vara en flåsig parodi på författaren Karl Mays klassiska indianhjälte Winnetou) – en av de största publikdragarna i tysk film- och tv-historia.

Han kan även stoltsera med att ha gjort den tyska rösten till Woody i Toy Story 3. 

Nu har denne Tysklands Peter Settman alltså tagit sig an den sanna men spektakulära historien om två familjer som 1979 lyckades fly från Öst- till Västtyskland i luftballong.  

Skeendet har skildrats förut, i dokumentär och i Hollywood (Flykt i natten från 1982). Såklart, det är ju en formidabel hjälte- och frihetshistoria likväl som en indirekt hyllning av det västerländska samhället, som här lockar som ett Shangri-la. Vilket det i och för sig nog också tedde sig som, för de inblandade. Michael Herbig med team lyckas stundtals åskådliggöra den omvittnade paranoia som rådde i DDR; blickarna, rädslan, osäkerheten.

Östtyskland var ju en komplex diktatur som övervakade alla, där de styrande kallade sig socialister men agerade som fascister, målade upp nationen som himmelriket på jorden, samtidigt som man dödade de som försökte fly. Det låter ju helt barockt, som något som bara kan ske i en amerikansk dussindystopi (eller för all del i Nordkorea), men det hände ju nära oss, för inte alls så länge sedan.

Det är fascinerande och otäckt kittlande. Men kanske mer så skeendet, än själva filmen.

Michael Herbigs regi är nämligen inte av det mest subtila slaget. Han, och teamet, skäms inte för att understryka vissa prylars betydelse medelst inåkande kamera och pockande närbilder (den här brevlådan kommer bli vääldigt viktig) och de emotionella stunderna skildras med stumfilmsmimik (nja, men nästan i alla fall). Flykten från DDR gör mallad spänningsdrama av historien; lägger till en flickvän där, en djävulsk Stasiboss där, och kapar bort ett och annat från det verkliga skeendet. Nå, det är okej, i den poetiska licensens namn.

Mot slutet blir konstruktionen som tydligast. Verkligheten nedklämd i beprövat time-lock-format (alltså kryssklippt tidsjakt) och små berättarfinter för att pumpa igång publikens adrenalinutsöndring. Och jo, trots alla akademiska invändningar är Flykten från DDR bitvis riktigt spännande, reptilhjärnan är med på noterna, men vetskapen om att de klarar sig (det ligger så att säga i grundpremissen) dämpar ju engagemanget en smula.

Samtidigt är det en bit av den europeiska historien som jag inte kan få nog av. Bäst i klassen är ju Florian Henckel von Donnersmarcks intrikata drama De andras liv, men man kan med fördel också bänka sig framför Christian Petzolds Barbara, och serierna Berlin: Under samma himmel och Deutschland 83.

Och så klart mastodontkrönikan Heimat 1-3.

I det sällskapet har Herbig svårt att hävda sig.