”Systemet är riggat och domstolarna vet om det”.

Repliken kommer mot slutet av filmen och syftar på hur svårt det var för en afroamerikansk man att bli rättvist behandlad i 1970-talets USA. Men även om det här dramat alltså utspelar sig för 40 år sedan känns det helt aktuellt, som en del i, eller effekt av, den svarta medborgarrättsrörelsen Black lives matter.

Det är tänkaren och författaren James Baldwin som postumt har bidragit med den litterära förlagan här, precis som han gjorde till den smarta och prisbelönta dokumentären I am not your negro. I Beale Street handlar det om ett ungt par i Harlem, Tish och Fonny, som känt varandra sedan barnsben men först i ung vuxen ålder inser att de också älskar varandra. I vägen för deras lycka står Fonnys strikt religiösa mamma men framförallt det där riggade systemet.

Vi återkommer till det.

Det börjar dock smått såpa-artat, med lite trubbigt skådespeleri och klyschiga bilder, vilket ju är smått chockerande – det är ju ändå mannen bakom den finmejslade Oscarsvinnaren Moonlight (2016) som står för manus och regi. Men det reder sig. Det tar också en stund att vänja sig vid att Beale Street kommer i en markant mer bjärt kostym än Moonlight – till viss del bildligt talat men främst bokstavligt då rollfigurerna sportar en måttanpassad, färggrann garderob i en 70-talistisk melodrama-miljö i fyrfärg. Kanske ska det fungera som en livfull kontrast till filmens sorgsna lunk, till en berättelse som smeker sig fram som en melankolisk soulballad.

Jenkins manus för oss fram och tillbaka i Tishs och Fonnys relation. I filmens nutid är hon gravid och han sitter i häktet (ditsatt av en rasistisk kvarterspolis, för en påstådd våldtäkt) och i tillbakablickar ser vi vägen fram dit och får dessutom några dokumentära klipp och bilder som vittnar om samhällets orättvisor.

För även om det är en specifik berättelse om Tisha och Fonny, är det samtidigt en illustration av de bakomliggande orsaker som leder fram till ett justitiemord. En ställföreträdande historia om hur fattigdom, maktmissbruk och framförallt en rasistisk samhällsstruktur djupt påverkar svartas liv.

Det är som att det ligger en ständig tyngd över Tishs och Fonnys axlar. De är mitt uppe i en eggande kärleksyra, men ändå kan ingenting riktigt kan blåsa bort den sordin som verkligheten lägger på även deras lyckligaste stunder.

Men okej, det finns hopp. Här kommer det bland annat i form av en ung kippabärande (= troende) judisk hyresvärd som till huvudpersonernas förvåning vill hyra ut en vindslägenhet till det paret, för ett billigt pris. ”Varför skulle du vilja göra något sådant?”, frågar Fonny, som är van att få nobben när husägarna ser vilken hudfärg han har. Hyresvärden säger något smörigt om att hans mamma uppfostrat honom så, och tillägger med en hand på Fonnys axel. Det är vi mot dem!

Inte svart mot vit, utan humanister mot hatare. Jo, det låter sentimentalt så här i text, och scenen balanserar verkligen på gränsen mot det jolmiga, men i sammanhanget, efter all skit som Fonny och Tish, och deras gelikar, fått utså är det en sekvens som lägger sig som bomull runt själen.

Här förkunnar Jenkins (och kanske Baldwin, har ej läst boken) humanism utan (etniska) gränser. Det är fint.

De där poetiska stämningsscenerna som dyker upp här och där är dock lite för fina. Att döma hur många/långa de är, får man anta att Jenkins och fotografen James Laxton (även Midnight) är väldigt förtjusta i dem, men de kunde med fördel ha kapats till hälften. Jag menar, pretentionerna var ju höga redan innan man tryckte på slowmotion-knappen…

Men okej, det är smällar man får ta.