Ah… La belle époque! Mon dieu! Cancan på Moulin Rouge, Toulouse-Lautrec och Gertrude Stein och de andra fria själarna som vid förra sekelskiftet gjorde Paris till en smältdegel av konst och bubblande hedonism. Dit Woody Allen som genom ett trollslag tar Owen Wilson i den sprittande Midnatt i Paris.

Dit vill man ju.

Men nej den här filmen handlar inte om det. Titeln till trots. Den ska snarare läsas Den gamla goda tiden. En högst subjektiv tidpunkt, definierad av den egna nostalgin.

I fokus står den gamle franske räven Daniel Auteuil; en av landets främsta skådespelare som rört sig lika obehindrat mellan tunga dramer som Michael Hanekes Dolt hot, och i godmodiga saker som Min bäste vän (jag väljer här att medvetet tänka bort Eskorten, som utan större framgång försöker sälja in den lille hundögde fransosen som en sexuellt åtråvärd gigolo).

En tidlös man, på något sätt, som lunkar på genom filmhistorien. Vilket passar bra här, när hans rollfigur Victor, moloken och livstrött, anlitar en firma för de förmögna som låter kunden uppleva vilken tid i historien de vill. Detta inte med VR eller annat digitalt trolleri, utan genom gammalt hederligt iscensättande. Med hjälp av avancerad dekor, scenografi och inhyrda skådespelare får företaget kunden att färdas i tid och rum. Som ett slags mycket påkostat lajvande.

De flesta som har råd att ta företaget i tjänst vill spela celebriteter ur historien, gärna kungligheter eller ökända gangsters, men Victor, denne mentale ättling till Tjuren Ferdinand, vill bara sitta under sin korkek och vara sig själv. Fast för 40 år sedan. Mer exakt den dagen på 70-talet då han träffade sitt livs förälskelse, numera hans bittra fru (Fanny Ardant i en otacksam liten roll), på en lokal bar.

La belle époque är som en Michel Gondry-dröm utan klipp-och-klistra, som en Charlie Kaufman-story utan den skruvade fantasin. Här är det heller ingen som får en smäll i skallen och på ett magiskt vis förflyttas till en annan tid.

Det handlar ”bara” om en man som längtar tillbaka till hur den stora förälskelsen kändes, där i början, när det spritter i kroppen. Alltså ett högst igenkännbart och universellt tema om kärlek och åldrande – och acceptans av tidens smärtsamt konsekventa framåtrörelse. Det handlar om knepiga relationer i nutid också men den delen av berättelsen är försumbar.

Regisserande och manusförfattande Nicolas Bedos är själv bara 39 år men verkar väldigt nyfiken på det där med långvariga förhållanden och rynkig kärlek i retrospekt, även hans debut från 2017, Herr och fru Adelman har en liknande tematik.

Men han är ändå uppenbarligen inte tillräckligt besatt för att skapa ett verk med tyngd.

För även om La belle époque har en egen själ, väcker den ändå främst minnen av andra verk (vilket kan förklara de många filmreferenserna i den här texten). Skalar man bort alla allmäna associationer och kulturella konnotationer återstår en ganska mager historia om en grånad man som tyckte det var bättre förr.

Alltså en dramakomedi som inte lämnar några större spår, men som puttrar så smått medan det pågår.