Den frispråkige och Putinkritiske ryske regissören Kirill Serebrennikov, som leder den populära Gogolteatern i Moskva, fick inte vara med när Leto visades i Cannes förra året. Han sitter nämligen i husarrest efter att ha deltagit i regimkritiska protester mot kyrkans nära relation med politiken, och på grund av sin kritik av Krim-annekteringen.

Men trots Serebrennikovs husarrest är Leto ingen hejdlös kritik av dagens Ryssland, snarare en hyllning till 80-talets perestrojka där luckorna i järnridån släppte in en gnutta västerländsk kultur som blandades med inhemsk i en salig undergroundröra.

Glöm elegans, sobra uttryck och subtilt bildberättande.. Det här är en vild rockfilm som skildrar dåvarande Leningrads (St Peterburgs) undergroundscen på 80-talet och den sommar (Leto=sommar) då den sovjetiska musikern Viktor Tsoi möter veteranen Mike Naumenko och börjar sin karriär.

Här används alla tillåtna och otillåtna medel. Det klottras punkiga animationer på filmen, det är svartvitt och färg och den fjärde väggen krossas ideligen. Serebrennikov bryr sig inte om att introducera de sovjetiska rockstjärnorna, han tar för givet att vi känner till namn som Tsoi, Kino, Naumenko och Zoopark, och gör vi inte det kan det väl kvitta.

Spelplatsen är Leningrad Rock Club, den statligt sanktionerade rockklubb dit Leningrads ungdomar tillåts gå och lyssna på de band som lyckats få sina låtar genom censuren. Publiken måste dock hålla sig i skinnet, sitta ned och vara stilla. Den som vickar för glatt på huvudet eller trummar med fingrarna för livligt blir omgående uppläxad av en vakt. Det är en bisarr men effektiv bild av ett samhälle som står och vacklar mellan kontroll och öppenhet.

Undergroundscenen består av halvgalna punkare, poeter, Bob Dylan-kopior och nervösa new waveare och det är här den försiktige Viktor (porträttlik men slätstruken Teo Yoo) dyker upp med en gitarr på ryggen. Mike Naumenko och hans fru Natalia tar honom under sina vingar, bjuder honom på fest och fixar spelning och studiotid. Viktor skriver sångtexter om vardagslivet i Sovjet och framför sina sånger på ett naket, märkligt uppriktigt vis.

Här finns ett avmätt relationsdrama mellan Viktor, Natalia och Mike, men det är inget som driver historien eller engagerar på djupet, däremot hjälper det till att teckna bilden av ett progressivt, kulturellt sammanhang där både rock och öppna relationer ingår.

Som den rockrulle den är innehåller den givetvis mycket musik. Varenda textrad är nedplitad (och översatt till svenska poetiskt och omsorgsfullt) och flera av scenerna flippar ur i halvanimerade musikvideos där statister plötsligt hoppar in och körar. Det är underbart punkigt och nästan bra, men får slagsida åt det pajiga och konstruerade på allt för många ställen. Dessutom finns en mysko rollfigur som kallas ”Skeptikern”: en perifer typ som gör återkommande inspel som sanningssägare. Med blicken riktad rakt in i kameran håller han upp skyltar där det står ”detta hände inte”, övertydlig och förvirrande på samma gång.

Letos största behållning är miljö- och tidsskildringen och den obändiga energi som strömmar genom varenda ruta. Dessutom är rockveteranen Naumenko helt magnetisk, spelad med släpig självsäkerhet av Roman Bilyk och hans fru Natalia spelas stillsamt men mångbottnat av Irina Starshenbaum trots den rätt otacksamma rollen som musikerhustru.

Synd bara att det ska klottras så mycket. Leto hade inte behövt så många utstuderade manér, för skildringen av spelningar och fester i de enorma men dragiga sekelskiftesvåningarna gör att Leningrads undergroundscen framstår som ett förlorat, kultigt paradis.