För tio år sedan fick vi en Meryl Streep i hängselbyxor, ABBA-hits i ny tappning och en potent feelgood-injektion. Den var så pass kraftig att man inte kunde föreställa sig att man skulle behövas en andra dos. Men det gör vi tydligen, med ännu mer spandex och ännu fler armar som vevar i luften på den grekiska festen. Eller så kom någon på att det fanns aningen mer pengar att krama ut ur det som så ofta benämns som ABBAs ”låtskatt”.

Utmattande energi

Mamma Mia! Here we go again är inte en bra film. Den är tvärtom störtlöjlig. Vi får följa en hysterisk frigjord Donna som ung (Lily James). Hennes energi är utmattande, hennes kroppsspråk likaså. Hon vill ut på äventyr, omfamna livets alla möjligheter. Hon hamnar på en grekisk ö där det inte verkar hända någonting alls och blir helt och hållet tillfredsställd av detta. Hon bestämmer sig för att stanna. ”Kanske kan man ha ett hotell här en dag.”

Parallellt med tillbakablickarna följer vi dottern Sophie som rustat upp hotellet till rena lyxresorten och väntar in gästerna som ska komma på invigningsfesten. Ja, det är hela handlingen. Resten är Waterloo, Knowing me, knowing you, One of us, löjliga danser, löjligt skådespeleri och idel kraftigt eko från förra filmen. Inklusive gubbtrion Stellan Skarsgård, Colin Firth och Pierce Brosnan som leende steldansar i spandexkostymer. ”Det här bjuder vi på”, tycks deras blickar förmedla. ”Varsågod”.

Popdängorna får ny mening

Men för all del, man lämnar biosalongen på gott humör snarare än i vredesmod över bortkastad tid. Mycket är förstås ABBAs förtjänst. Inte bara är låtarna många gånger fantastiska popdängor, texterna får också ny mening. Musikaler är annars knepiga, de bygger på att man snabbt accepterar att människor förmedlar känslor och för dialoger med sång och dans. Men om låtarna redan är bekanta är det lättare, de förmedlar känslor och dialoger vi hört tidigare fast i andra sammanhang eller inget sammanhang alls.

Att acceptera det gör det också lättare att acceptera allt det andra: grekiska folkhorder som sjunger och dansar hela vägen ned till bryggan, en plötslig anledning att brista ut i Fernando, en låt om en gammal krigsveteran från kriget mellan Mexiko och Texas, och så vidare.

Det är väl just det, att simpel men hjärtlig dumhet kan göra riktigt gott för hjärtat ibland. I synnerhet när den är välmenad. Det, och en fin värme, i synnerhet porträtterad i moderskapet, räddar betyget från kalkonvarning.