Det kan vara knepigt att recensera barnfilm. Det som den vuxne dödgrävaren kan anse vara krystat, tycker barnen bara är kalas. Tanken dyker upp redan i anslaget till Maria Bloms Monky, som är så käckt att huden krullar sig.

Den lilla knasiga kärnfamiljen, bestående av två barnsliga vuxna, deras brådmogne 11-årige son Frank och något yngre dotter jamsar omkring i sitt Villa Villekulla-lika hus som det inte fanns någon morgondag. Allt är så härligt att man med bara en gnutta filmisk erfarenhet inser att någon måste dö.

Vilket också sker.

Det visar sig att den lilla flickan, som tror att hon är en apa och därför fått smeknamnet Monky, lider av cancer – och avlider tämligen snart. Strax därefter hittar Frank en livs levande gibbonapa i trädgården, och en liten berättelse om sorgebearbetning kan rulla igång.

Tonläget är nu ett annat, såklart. Extrem dur har gått ner i moloken moll. Pappa (Johan Peterson) och mamma (Frida Hallgren) försöker gömma sin sorg, kämpar med ekonomin och vardag, och börjar till och med att bråka – vilket av Franks reaktion att döma inte har skett speciellt ofta förut.

När den snyggt datorgenererade gibbonapan, som också får heta Monky, börjar leva rövare i huset som en koffeintaggad Herr Nilsson, börjar färgerna återkomma i familjens tillvaro, och tillsammans med den rådige Frank får djuret liv i de av sorg avtrubbade föräldrarna.

”Julens stora familjefilm” (vilket reklamen saluför Monky som) bygger alltså på cancer, död, reinkarnation, och sorgebearbetning. Och det fungerar bitvis alldeles utmärkt. Men en ”familjefilm”, är det väl knappast. Om man ska svälja det forcerade överspelet på Bolibompa-nivå, bör man kalibrera om förväntningarna och gå in i biosalongen i syfte att se en barnfilm för lågstadiet. Visserligen en sådan med lite tyngre premisser, men dock.

Dramatikern Maria Blom regisserar oftare pjäs än film (mest känd för feel-good-finurligheten Masjävlar) och brukar berätta med rätt stora bokstäver. Här har hon tillsammans med manusförfattande Anders Weidemann (bl a 30 grader i februari) skapat en skvader, ett fantasifullt och milt drama som i sina bästa stunder bearbetar sorg och saknad på ett udda och därför bra vis, men i sina sämsta har problem med balansakten mellan allvar och kalas – och detta antagligen för att man i rädsla för att det tunga materialet ska skrämma bort publiken, känt sig tvungna att dra upp pajas-reglaget till elva.

Ja, ni märker kanske själva, hur mitt vuxna öga har svårt med den där kalibreringen. Tänk barnfilm, för bövelen! Jo, då känns det bättre. Då är jag med på noterna och de allra flesta barn skiter nog högaktningsfullt i ovanstående akademiskt finlir. Är det kul så är det kul. Och det lär nog småttingarna tycka.

Det kan som sagt vara knepigt att recensera barnfilm…

Bonusspår: Maria Blom har med sina Dala-komedier Masjävlar och Hallå, hallå stuckit ut som en gott föredöme i ett filmsverige som annars är etiskt rensat från dialekter. Därför är det lite överraskande att hon nu, med en barnfilm som alltså utspelar sig i något slags sydnorrländskt landskap låter alla tralla på rikssvenska, även ner på birollsnivå.

Nå, det är bara en detalj som jag kanske inte ens hade lagt märke till om det suttit någon annan bakom spakarna.