Phil Lynott och hans ikoniska band Thin Lizzy ockuperade mina hörselorgan 1976, i samband med den första riktigt framgångsrika plattan Jailbreak och det har larmat behagligt i öronen sedan dess.

Jo, det var länge sedan, och det tog bara tio från det att jag upptäckte bandet tills det att Phil Lynott dog drogdöden, men hans påverkan var så stark att han har en inmutat plats i min mentala Hall of fame, bredvid andra storheter som Neil Young, David Bowie och Led Zeppelin.

Tidens gång märktes även på den lite annorlunda pressvisningen som besöktes av ovanligt få recensenter men desto fler grått långhåriga män med skinnpaj och jeansväst. Det var som någon rullat undan stenen och släppt fram en kader av rockzombies som stapplar fram till ett soundtrack av detta hårdrocksbranschens, musikaliskt sett, mest kreativa band.

För även om Thin Lizzy räknades in i metallvärlden var det inte ett simpelt headbangande, sminkat eller pudelrockande gäng. Phil Lynott var en mörkögd ordsmed som om han hade varit svensk vore själskriven för karamelodiktstipendiet. Han såg till att Lizzy stod stadigt med bootsen i den irländska myllan, hämtade inspiration från såväl samtidens Dublin (och sitt eget liv) som folklore och gamla iriska myter.

Songs for while I'm away går till stor del i nostalgins och den gemensamma igenkänningens tecken.

I sedvanlig rockumentärstil presenteras en imponerande radda rockpotentater som bedyrar Lynotts storhet, så långt inget nytt under strålkastaren men Emer Reynolds, en av Irlands mest framgångsrika dokumentärfilmare, vet var hon har sin publik. Visst vill vi få vatten på vår nitbeklädda kvarn men den tilltänka publiken sitter redan sannolikt på så mycket information att det krävs mer för att blidka det där barnet i godisbutiken.

Och mer blir det. Många roliga detaljer från inspelningsstudion, underhållande vittnesmål och talande skrönor.

Dessutom kännbara ögonblicksbilder från en knaper barndom som beskriver Phil Lynott som det enda svarta barnet på Irland, med allt vad det innebär av utanförskap och sublimerad rasism.

Emer Reynolds lyfter också fram Lynotts mjukdelar, låter kvinnorna och den närmaste släkten runt honom nyansera den lite grabbiga bilden, berättar om de mörka sidorna, om rotlösheten och drogerna, om mamman som lämnade honom att växa upp med sina morföräldrar, sökandet efter den okände fadern, relationen till hans två döttrar (den son som senare erkändes som varandes Lynotts, nämns konstigt nog inte alls).

Nä, det är så klart inte ett Uppdrag granskning, i grunden är det ett hyllningsporträtt, främst till för fans, men utan tvekan ett levande, ambitiöst och skönt pulserande sådant.