Det är juli 1995 och bosnienserberna intar den jugoslaviska staden Srebrenica, och detta trots att FN har deklarerat det som en säkerhetszon för de muslimska invånarna. De senare flyr till FNs närbelägna militärbas där många av dem får skydd i en hangarliknande byggnad, medan alla de tusentals som inte får plats flockas utanför lägret – inklämda mellan de annalkande serberna och FNs taggstrådsstängsel.

Mitt i all kalabalik tonar tolken Aida fram. Det är hon som är vår väg in i berättelsen, först just som tolk men sedan, när hon lyckas prångla in sin man och två vuxna söner i hangarens tillfälliga skydd, som en mamma som allt mer desperat försöker rädda sin familj. Grym världspolitik och kännbar personlig tragedi i en och samma film.

Natten innebär en paus i hetsandet. Aida sjunker ner, blundar – och ler faktiskt. För första gången sedan kaoset inleddes. Vi transporteras till hennes minnesbilder från en fest på en krog där något så härligt banalt som Bosniens snyggaste frisyr ska koras. Det dansas och skrattas och alla är vänner men plötsligt, i en enkel stämningsförskjutning, vänds blickarna mot oss i publiken. Människorna i ringdansen passerar kameran en efter en, i halvbild, bara någon sekund, och tittar rakt på oss med bittra – eller är de bara tomma? sorgsna? dömande? – ögon. Som om de ljudlöst frågar hur omvärlden kunde låta detta folkmord ske?

En utstuderad etnisk rensning inom Europas gränser. Så nyligen. Så nära.

Drygt 8000 (enligt filmen) män och pojkar slaktades och han som höll i yxan hette Ratko Mladic. Jo, det är ett bekant och belastat namn från dåtidens nyheter men här framträder han i mental helfigur. Och det är ingen vacker syn: En blodtörstig manipulativ människa med hjärtat fullt av pulserande hat. Även om det är ett nidporträtt som målas här, är det ändå juridiskt klarlagt (i krigsförbrytartribunalen i Haag) att Ratko Mladic ledde serberna vid massakern i Srebrenica

FN får också sin släng av sleven: en tandlös organisation som visserligen försökte skydda men som inte hade något att sätta emot när serberna knallade in på basen och forslade bort sina forna grannar till döden.

Jasmila Zbanics drama är realistiskt och hårdslående men skildrar väldigt lite av det våld som pågick. De värsta och ofattbart vidriga handlingarna sker utanför bild, istället ligger fokus på skräcken, den avgrundsdjupa sorgen. Bilderna på långa rader av hukande män som leds till slakt väcker alla inetsade bilder från Förintelsen till liv.

Quo vadis, Aida? – som har åkt triumftåg genom festivalvärlden sedan premiären i Venedig i höstas – berättar överraskande (och övertygande) rakt på sak och får emfas genom att inte ge sig in i sentimental spekulation. Äter sig istället sakta men säkert in i sinnet. Störst åverkan på själen, för det här är verkligen ingen lätt sittning, gör den skriande diskrepansen mellan de infångades hopp om att allt ska lösa sig, och vår vetskap om vad som väntar.

Premiär på Folkets bio 26 februari.