“Rodeo” hyser inga hästar, vilket är tacknämligt eftersom Brunte blivit en sliten och överutnyttjad symbol för frihet inom den europeiska (främst brittiska) sociala realismen. Istället en massa hästkrafter mellan benen på alla de ungdomar och unga vuxna som drar fram och tillbaka på tjutande lättviktare i den franska förorten i regissören Lola Quivoron långfilmsdebut.

I berättelsens nav snurrar Julia, en naturkraft på två hjul som ansluter till ett gäng grabbar som övar motorcykelgymnastik inför en tävling som aldrig kommer att gå av stapeln. Gänget drar in pengar genom att slakta, renovera och sedan sälja hojar, och när deras ledare, som styr från finkan, får nys om Julias förmåga att stjäla motorcyklar stiger hon i graderna, vilket inte alla hetsporrar runt henne gillar.

Se det som en mix av ”Fast and the furious” och Andrea Arnolds ”American honey”. Alltså: fordonsaction och drama om ung kvinna som slår sig fram i en hård värld. Okej, associationen ”American honey” dyker nog mest upp för att huvudrollen där, Star, är rätt lik Julia.

Men Lola Quivoron är inte samma naturromantiker som Andrea Arnold (har blivit). Quivorons habitat är loftgången och asfalten.

Framåtrörelse som frihetsrörelse.

”Rodeo” vann juryns pris i Cannes förra året, i den hetaste sektionen, Un Certain Regard (UCR), vilket på ren svenska betyder att filmen är lite eljest. Och det är den ju verkligen. Väcker frågor men erbjuder inga svar.

Den mest pockande: Vem är Julia? Eller ”Främlingen”, som hon inte så lite pretentiöst kallar sig själv. Vi får få ledtrådar. Om ens någon. Hon har ett plågat ansikte, så vi inser att något pågår där innanför.

På uppsidan finns dock en skönt nervig ton av frustration, en följsam vig kamera som placerar oss bakom styret på de knattrande motorcyklarna och kanske främst amatören Julie Ledrus eldiga porträtt av en ung människa som med obändig kraft och självklar övertygelse utmanar alla tänkbara naturlagar.

Och jo, slutet är häftigt i all sin flummighet, bryter konventioner och genregränser – sätter gloria på Julia och dumstrut på undertecknad som äskat realism i fel film.