Filmräven Ken Loach's genombrott och nu närmast klassikerstämplade film Kes–falken firar 50 år i år, vilket känns extra passande när han nu är tillbaka i gammal god form. Efter mer eller mindre lättsmälta titlar som Änglarnas andel och (Cannes-vinnaren) Jag, Daniel Blake smockar han till med ett kännbart och minnesvärt stycke brittiskt liv, som får det att rista i kistan.

Han (och på senare decennier manusförfattaren Paul Laverty) står alltid, oavsett stämningsläget i berättelsen, på den lilla människans sida mot ett samhällssystem som suger musten och livet ur henne, men det var länge sedan det gjorde så ont att se en Loach-film.

Här handlar det om den så kallade gigekonomin, som det talas allt mer om nuförtiden, och som definieras olika beroende på vem man frågar. För många arbetsgivare är det en positiv utveckling där man bara betalar ut arvode för de gig/uppdrag som någon utför. Ingen arbetsgivaravgift, inga ekonomiskt betungande sjuk- eller arbetslöshetsersättningar. Inget ansvar.

Firma Loach & Laverty ser det inte riktigt med samma blida ögon utan målar upp en högst trovärdig bild om vad som kommer i den empatistörda arbetsmarknadens bakvatten.

Den lilla kärnfamiljen Turner bor i en sliten hyreslägenhet, har en tillvaro som bara nästan går ihop. Mamma Abbie jobbar på en starkt reglerad hemtjänst där hon bara får betalt för den exakta tiden hon är hos sina ”klienter”, inte för resan mellan dem, inte heller för den extra tid som hon ibland måste lägga på att hjälpa de utsatta som är beroende av hennes hjälp. Medmänsklighet kan inte mätas och avlönas därför ej.

Pappa Ricky jobbar som egen företagare för ett budbilsföretag vars snillrika gigekonomiska upplägg gör att alla åkare hamnar i skuld och tvingas jobba 14 timmar per dag, sex dagar i veckan för att få det gå ihop. Föräldrarnas ständiga slit utanför hemmet gör att deras barn far illa där hemma och i skolan och… ja, det är så jäkla mörkt. Och då handlar det ändå om människor som har mat på bordet och tak över huvudet.

Med små nyckelscener, fint mixade med korta små vardagliga detaljer gör Loach & Laverty oss bekanta med alla fyra, och det bara på 100 minuter. Okej, det är klart att vi inte får hela den psykologiska bilden av kvartetten men tillräckligt mycket för att förstå, för att bli heligt förbannade: som ofta när jag hamnar framför ett patosfyllt Loach-verk växer en röd fana upp ur min fontanell.

Jo, den dynamiska vänsterduon blir lätt lite demagogisk ibland men är samtidigt så begåvad i konsten att gjuta liv i sina rollfigurer att vissa övertydligheter är ursäktade.

De har dessutom en enastående förmåga att skapa fullt engagemang för rälig vardag, mycket tack vare ett skådespeleri som alltid är av yttersta toppklass: naturalistiskt och med total närvaro – trots att många roller är besatta av amatörer. Några scener framme vid det konsekventa slutet vrider om kniven i själen ett varv till. Filmmakarparet har väl aldrig varit så defaitistiska som här.

Titeln Sorry we missed you äger en möjlig dubbeltydighet. Dels är det de orden som står på den lapp som budet lägger i paketmottagarnas brevlåda om vederbörande inte är hemma och tar emot sin försändelse. Men den syftar (nog) också på den stora delen av befolkningen som får stå kvar på perrongen när gigekonomins framgångståg lämnar stationen.