När filmstjärnan Viggo Mortensen begår sin regi- och manusdebut är det med ett tungsint drama om en sårig far och son-relation. Det börjar i nutid där Mortensen spelar John, en medelålders man vars pappa har drabbats av demens och därför temporärt flyttar in hos sonen och hans man.

Den hårde, evige birollsaktören Lance Henriksen har vi inte sett på ett tag, så återseendet är glatt – även om han spelar ett veritabelt as.

Och han gör det onekligen med emfas, pendlar med imponerande inlevelse mellan hjälplös gamling och en furiös partypooper som sprayar mental napalm över varje familjehögtid.

Ja, pappa Willis tar onekligen stor plats, psykiskt och fysiskt. Han har ett svartblommigt språk som får Kapten Haddock att framstå som ett dygdemönster: ”Din mor var en hora och bögavlare!”.

Han släpper väder och vädrar samtidigt sina fördomar om kvinnor och bögar; förolämpar värden och världen.

Den förmildrande omständigheten, att demensen angriper frontalloben och på sätt den sjukes personlighet, är inte applicerbar här. Willis var nämligen ett as redan under Johns uppväxt. Och det är dit vi transporteras då och då, där den yngre versionen av pappan (stiligt och stramt spelad av Sverrir Gudnason) är en hustyrann av gammalt mått, en man som är utelåst från sin egna känslor.  

Det är svårt rörande att se hur lille John försöker leva upp till pappans machoideal, och det är precis lika sorgligt att se hur den nu grånade John öser kärleksfull omsorg över Willis, och på så sätt nästan utplånar sig själv.

Fint, kan man tycka, men det gör också att rollfiguren John nästan helt tappar sina konturer. Regissören och producenten Viggo har sannerligen inte givit skådespelaren Viggo en publikfriande roll. Hur kan John vara så tålmodig? Var och när fylldes denna pappa-son-relation med så mycket kärlek som kan förklara Johns Moder Theresa-lika uppförande?

Frågan är retorisk. Vi får ta manusets ord på saken, men det sätter ändå käppar i hjulet för illusionen, och när urladdningen väl kommer är den lite för tam för att väga upp all ågren som sipprat från duken på vägen dit.

Nå, med detta sagt är det en modig debut, uppfriskande knölig och osentimental, med välfunna och ibland smått poetiska bildval. Framförallt så pass välspelad att dramat ändå sätter sina spår, lever vidare ett tag efter det att eftertexterna rullat och jag några dagar senare styr kosan mot födelsedagskalaset i föräldrahemmet.