Musikalen om ett gäng självupptagna Broadwaystjärnor på dekis som, enbart för att få bra PR, tar strid mot homofoba lantisar är hysteriskt kul. Dialogen är bitsk och smart, sångtexterna lika roliga som ett bra avsnitt av Saturday Night Live och Meryl Streep i paljetter använder hela sitt register, både sång- och skådespelarmässigt.

Ja, första timmen av The Prom skrattar jag så att magen guppar. De narcissistiska östkustkändisarna hittar av en slump sitt perfekta ”celeb cause” i 17-åriga Emma i Indiana som förvägrats gå på skolbalen med sin flickvän. Utan plan eller inbjudan dundrar de in på ett hem och skola-möte, och skäller ut de bigotta föräldrarna med sång och dans.

Meryl Streeps diva DeeDee sjunger: Listen, you bigoted monsters / Just who do you think you are? / Your prejudice and your oppression / Won't get past this Broadway star / Stealing the rights of a girl / Who is an LGBQ-Teen / I've been far too angry to google what those letters mean..

Ja, själva SAKEN är det väl inte så noga med, det viktigaste är bra publicitet. Men så visar det sig att musikalstjärnorna har lika mycket att lära av de ”konservativa lantisarna” i Indiana som de själva kan predika om öppenhet och tolerans. Någonstans här tippar den bitska och ginindränkta tonen över i highschool-pastell och börjar mer likna ett hyfsat avsnitt av (Ryan Murphys musikalserie) Glee. Dåligt eller direkt tråkigt är det inte, men gapskratten tystnar. 

Nu är det nog nära på omöjligt för en svensk halvcynisk filmkritiker att riktigt förstå vidden av amerikanska skolbalers betydelse, att de är så viktiga att de kan utgöra motorn för en hel film. Men, även om man köper att skoldanser kan jämföras med… junibröllop eller en lyckad midsommarafton (?) så tappar The Prom humor och styrfart sin andra timme. Streep, Corden och Kidman får inte längre ostört ösa på i sin underbara självupptagenhet för då ska det shoppas klänningar, tvivlas, pratas värderingar och slutligen explodera i ballonger och alkoholfri bål.

Ellen Pellman spelar Emma med både integritet och Pollyanna-attityd. Och hon har en sjujäkla pipa förstås. Verklighetens Emma heter förresten Constance McMillen och blev förvägrad att gå på skolbal med kvinnlig dejt i Mississippi 2010.

Någon har haft riktigt kul med manuset och lekt hejvilt med fördomar och musikalklichéer, det märks. Synd att Murphy, Martin, och Beguelin inte tittade mer åt filmer som But I'm a Cheerleader och Pitch Perfect för att behålla sältan även när själva balen börjar ta över. Sångtexternas substans minskar tyvärr i samma takt som sliskigheten ökar och medelåldern sjunker.

Jag är övertygad om att det hade gått att skapa svart humor och samtidigt berätta något viktigt.

The Prom har premiär på Netflix 11 december.