Det är som att träffa några gamla vänner med samma humor och referensram som en själv. En verklighetens filterbubbla. Kul, avslappnat och tryggt, men det kan ju också bli liite tjatigt. Pratade vi inte om exakt de här sakerna förra gången vi sågs? Och gången innan dess, och gången innan dess, och… men äh, det är ju trevligt i alla fall. Tramsigt men ändå skarpt. Värmer gott i själen.

Det här är den fjärde och påstått sista trippen med skådespelarna Steve Coogan och Rob Brydon, som äter sig igenom Europa. För tio år sedan åkte de runt på den engelska landsbygden, på uppdrag av tidningen The Observer, för att skriva ett kombinerat rese- och krogreportage, och efter det har samma påhittade uppdrag fört dem till Italien, Spanien och nu då Grekland, där de följer i Odysseus spår.

Det är metakul och halvdokumentär. De är sig själva men ändå inte. Deras privatliv, som ändå berörs ibland, är fingerat men resten ligger nära sanningen.

Duon gnabbas och slänger käft i halsbrytande associationsbanor. De orerar smart och välklippt – det är trots allt den stilsäkre Michael Winterbottom som står för produktionen – om allt från tittarsiffror och skådespeleri till Lord Byron och slaget om Salamis. Gör de numera patenterade imitationerna av kändisar.

Och en hel del medelålderskris.

Främst från Coogans sida.

Rob Brydon är trygg i sin folklighet. Han är den jordnära komikern och familjefadern, medan Steve Coogan presenteras som den rastlöse charmören med vacklande ego. Han vill gärna framhäva att han minsann vunnit sju Baftas, men pratar helst inte om sina insatser i lägre komedier som Natt på museet 1 – 3.

Under all hans vitsighet tittar en osäker man fram. Det skapar samma lustiga diskrepans mellan Jaget och Jagets önskade självbild, som fått oss att skratta åt Kalle Anka, Basil Fawlty, Ove och alla de andra. Fast här i mycket mildare form, så klart.

Mot slutet börjar tyvärr även filmen ta sig själv på för stort allvar; äkta känslor vill flytta in i det mentala utrymme som de snabba vitsigheterna har byggt.

Det går så där.

Sentimentalitet har inget att hämta här. Det är ju den där filterbubblan som lockar, den solstänkta kuvösen där verkligheten bara är en fond mot vilken man studsa sina lustigheter på. 

Den största poängen med de här återkommande kompisträffarna är deras munviga och snärtiga tuppfajter men nästan lika mycket har The trip-filmerna fungerat som potent reklam för regionerna de rör sig i.

Sol, vacker natur, en orgie i ”fine dining”: Ta mig dit, genast!

Nu när coronan har ställt flygplan på marken och stängt gränser får The trip-filmerna ytterligare en dimension, blir till rena reseporren.

En fläkt av det förbjudna.

The trip to Greece har bio- och VOD-premiär 22 maj.