För några år sedan fick Björn Runge nog av det trångsynta filmsverige och gick helt in i teatern. När han nu återkommer till duken är det med en internationell produktion, om en Kulturman som inte kan hålla fingrarna i styr, om dyrkandet av det manliga geniet och inte minst där Nobelpriset i litteratur spelar en stor biroll. Alltså det pris som inte delas ut nu på måndag.

Man kan alltså lugnt påstå att The Wife är vältajmad. Eller, den korrekta termen vore väl kanske profetisk.

The Wife var nämligen färdigställd redan för ett drygt år sedan. Den premiärvisades på festivalen i Toronto 2017, det vill säga några månader innan #Metoo briserade, men känns ändå som en direkt respons på densamma.

Den här pulserande pärla till film börjar mitt i natten hemma hos författaren Joe Castleman (Jonathan Pryce) när han blir uppringd av en företrädare för Svenska Akademien som berättar att Joe har blivit förärad Nobelpriset i litteratur. Tillsammans med frun Joan (Glenn Close) och den vuxne sonen drar han till Sverige för att ta emot utmärkelsen men istället för en triumfatorisk tur blir det en obeveklig uppgörelse mellan Joe och Joan; en livslögn synas och när så sker rasar allt.

Björn Runge började sin långfilmskarriär med ett yvigt sinne, i den balkanskt bullriga Harry och Sonja 1996 men sju år senare smockade han till med Om jag vänder mig om, och då var det en mycket mer kontrollerad filmskapare som talade. Det var sannolikt det årets bästa svenska film, snillrikt berättad med snyggt sammanvävda berättelser.

Mun mot mun (2005) och den danskskrivna Happy End (2011) visade också på ett mer återhållet konstnärligt uttryck, men Runge har ändå alltid, på gott och ont (mest det förstnämnda), haft en förkärlek för parallella berättarlinjer. The Wife är på så sätt något helt annat. Ett vibrerande kammardrama, fast på en stor scen.

Manuset är signerat Jane Anderson (utefter Meg Wolitzers litterära förlaga), som bland mycket annat plitat ner en annan sevärd fiktion på temat kvinnan bakom allt: Olive Kitteridge. Här har hon tillsammans med Runge skapat ett drama som är lika stramt hållet som Glenn Closes rollfigur.

En rak historia som ändå är så oerhört komplex. Till stor del tack vare en intelligent text som har tydlig riktning, men ändå hyser multipla psykologiska nyanser, som ger oss trovärdiga, kännande människor att förhålla oss till och känna för. Inte ens styckets bov, Joe, är helt bortom våra sympatier.

Men också tack vare ett briljant agerande från huvudrollsinnehavarna där Glenn Close står ut i relief. Visst, hennes roll har fler lager än Pryces, och är på så sätt mer tacksam, men likväl är det en grym prestation som nästan är smärtsam att bevittna. Om man (som undertecknad) tycker att buteljerad vrede är en av filmmediets starkaste specialeffekter är detta rena blockbustern.

Det är svårt att med säkerhet veta vad det är som skapar magin i sådant här agerande. Det mesta ligger så klart hos aktörerna men Björn Runges senaste filmer antyder att han är en begåvad skådespelarregissör, en filmmakare med gehör, som vet när det uppstår äkta liv framför kameran.

Kanske kan det i det här fallet även ge honom en biroll på nästa års Oscarsgala. Anledningen till att producenterna bakom The Wife har väntat ett år med att sätta upp filmen på ordinarie repertoar är nämligen att man velat ha gott om tid att lansera Glenn Close som möjlig vinnare för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon har nominerats sex gånger tidigare men aldrig vunnit, så en stayett skulle inte sitta helt fel i hennes hand.