I början ljuder Iggy Pops The Passenger när huvudpersonen anländer till hamnen på Kanarieön La Gomera på en passagerarfärja.

Kanske ett uns övertydligt…

Men okej, han är ute på en helsikes resa, den korrumperade kommissarien Cristi som är i samröre med en gangsterboss och nu är indragen i en intern fajt mellan skurkarna om ett megabyte från en stor kupp. Cristis kollegor, som har förstått att han sitter på två stolar, är också med i den dödliga dansen kring sedelsäcken.

Snyggt tajmade och länkade hopp i tiden för oss fram och tillbaka i händelseförloppet, studsar mellan Bukarest och La Gomera som en rastlös globetrotter. Gangsterbossen har skickat Cristi till nämnda ö för att där lära sig befolkningens antika visselspråk. Allt du kan säga kan du också vissla, påstås det.

Det är inte helt klart vad poängen med visslandet är, jo, det sägs att de ska vara ett sätt att kommunicera utan att polisen ska kunna förstå dem, men i slutändan ter det sig mest som en gimmick i stil med en MacGuffin a la Hitchcock.

Det är rollfigurer utan vare sig dåtid eller framtid, som bara existerar i detta nu, för att föra historien framåt. Det är ett effektivt sätt att berätta men det ger oss föga anledning att bry oss om dem. Vi ska istället begapa och roas av det smått absurda skeendet, som till stor del också täcker en trevande, eller möjligen bara spelad, romans mellan Cristi och Gilda – en klassisk femme fatale som regissören inte missar en chans att visa upp hel- eller halvnäck.

Ja, ni hör. Det låter daterat. Det är svårt att veta om Visslarna är tänkt att vara en pastisch på de gamla noirdeckarna eller om det bara är en epigon. Särdeles engagerande är det inte, men bitvis ändå rätt underhållande.

Vilket var väntat. Han är ju en lustig typ, den gode Corneliu Porumboiu.

Precis som de mer kända landsmännen Cristian Mungiu och Cristi Puiu gör Porumboiu lakonisk film där humorn sitter och kurar i mungipan, men där de levererar långa och/eller eftertänksamma dramer rotade i det rumänska samhället, satsar han mer på fart. Högre tempo, färre insikter.

Nog är detta sevärt för den med faiblesse för udda europeisk film men inte lika fyndigt som regissörens debut i det långa formatet, 12:08 öster om Bukarest – en politisk komedi om den rumänska revolutionen som störtade den gamle diktatorn Ceaușescu.

Kolla in den istället och se denna lustifikation som överkurs.