Egentligen handlar allting om kommunikationsbrist. Det första som attackeras av de oidentifierade men troligtvis ryska krafterna är telefonnäten och sedan datanäten. Det är ett troligt scenario eftersom ett folk utan möjlighet att slå larm är ett försvagat folk.

Men filmen handlar också om annan kommunikationsbrist. Alex (Christoffer Nordenrot) och hans lynniga pappa har aldrig kunnat förstå varandra. Pappan är den oberäkneliga, aggressiva typen, sonen är hämmad och mjuk. Kombinationen är som gjord för att skapa ett trauma. Alex har därför aldrig kunnat låta kärleken till ungdomskärleken Anna (Lisa Henni) blomma ut, en förlust han bär med sig in i vuxen ålder. Men är det någonting katastrofer lär oss så är det att lätta hjärtat medan tillfälle ges och klara upp det ouppklarade. Alex beger sig därför tillbaka till uppväxtstaden han en gång lämnat där pappan och Anna fortfarande finns kvar. 

Svenska katastroffilmer är vi inte bortskämda med, den senaste renodlade sådan kom 1971 och hette Deadline. Även där handlade det om biologiska stridsvapen och ett desperat behov av att nå sina nära och kära. För det är ändå kärnan i alla katastroffilmer: vad skulle vi göra om vi stod inför vad som skulle kunna vara vår sista stund på jorden?  

Frågan undersöks här av det Norrköpingsbaserade manliga filmkollektivet Crazy pictures. De har gjort kortfilmer på Youtube sedan 2008, varav en del som till exempel Poesi för fiskar (2,5 miljoner visningar) gränsar till det absurda. Detta är deras första långfilm som började som en kickstarterkampanj men landat i en budget på 18,5 miljoner kronor. 

Katastroffilmerna tenderar att dyka upp på biograferna i politiskt eller socialt instabila tider. När medborgarnas tillit till staten och systemet börjar skaka. Det känns som en lyckad tajming att spela på osäkerhet och noja i dessa tider då ”Om krisen eller kriget kommer” dimper ned i svenskarnas brevlådor och de politiska partierna värvar röster genom att prata om Sveriges trygghet eller otrygghet. 

Även om filmen är intressant och leker med tankar finns det flera oklarheter som stör. En dörr till ett skyddsrum stängs och går inte att öppna igen, samtidigt som bakdörren till samma skyddsrum öppnas med en enkel handryckning och lämnas på glänt. Och varför är en gammal kyrka den säkraste platsen att vara på och inte, säg, hemma i källaren?

Även om skurken i detta fall är mindre viktig råder förvirring om vem som attackerar. Ett och annat scriptafel grumlar intrycket men å andra sidan är det väl förvirring man ska känna när ordningen är helt rubbad?  En annan viktig komponent i katastroffilmen är vikten av civilkurage, tron på människans välvilja och pliktkänsla, att se att ordningen alltid kan återställas om alla samarbetar. Den delen finns också här, om än under 30 sekunder ungefär. Men kanske är det symptomatiskt. Det vi idag fruktar allra mest kanske inte längre är det yttre hotet utan det inre. Att vi förvandlats till själviska kreatur som inte längre bryr oss om kollektivet eftersom det ändå går åt helvete alltihop. Glad midsommar!