Den inledande sekvensen är genial i sin plötsliga brutalitet. 18-åriga Maren är lite av en enstöring men har ändå tackat ja till övernattningskalas hemma hos klasskompisen Sherry. Medan de andra tjejerna snackar smink ligger Maren och Sherry på golvet, ser förälskade ut. Maren makar sig närmare kompisen – och biter av hennes finger.

Jisses.

Snart befinner sig Maren på flykt, där hon träffar den något äldre Lee, och tillsammans ger de sig ut på en tripp genom USA i stulen och fallfärdig pick up. Först i jakt på Marens mamma, som övergivit sin dotter strax efter födseln, sedan i sökande efter en meningsfull tillvaro, helst utan återkommande blodbad. Men det är svårt att låta bli, när suget kommer. Suget efter människoblod. Och kött.

Den skirt vackra emo-duon är nämligen kannibaler, eller kanske något slags ovanligt slaskiga vampyrer som gillar lite tuggmotstånd. ”Feeders”, kallas de. Deras hunger passar inte riktigt in i någon av populärkulturens olika blodsugarmallar, men de har hur som helst väldigt dåligt bordsskick, varje måltid gör dem lika röda som om de varit med i en spansk tomatfestival.

Italienaren Luca Guadagnino har tidigare, i remaken av den psykedeliska häxskräcken ”Suspiria”, visat att han inte är främmande för att låta hemoglobinet flöda men är väl ändå mest känd för den eteriska gayromansen ”Call me by your name” och den något mer handfasta ungdomssamvaron i TV-serien ”We are who we are”.

Men om man torkar bort blodet framträder även här en fin, melankolisk ballad om tonårig alienation, om glädjen i att hitta en själsfrände som är lika malplacerad i tillvaron som en själv.

Passion, hunger (av olika art) och utanförskap är centrala tema hos Luca Guadagnino, precis som hos den amerikanske indiekungen Gus Van Sant, vars moderna 90-talsklassiker ”På drift mot Idaho” lurar i associationsvassen. Men där Van Sant tog till Shakespeare-citat för att förhöja alienationen tar Guadagnino och manusförfattaren David Kajganich alltså till köttslig gegga – som ju längre filmen lider tar upp för stor plats, skymmer det bakomliggande dramat. Blir mer till en gimmick än spännande metafor.

Men tråkigt blir det aldrig, mycket tack det nya stjärnskottet Taylor Russell i huvudrollen, som övertygar lika mycket när hon agerar ung kvinna hukande under tillvarons tyngd, som när hon spelar ut Maren som en obändig naturkraft. Tonårsidolen Timothée Chalamet närvarar som oftast med ett lite irriterande självmedvetet leende i mungipan – men här passar det onekligen bra, när han gör sin döende trailer park-dandy.

”Bones and all” är trots allt slafsande, aldrig riktigt otäck – förutom när den slemmige Sully, en gammal feeder som vill ha Maren för sig själv, titt som tätt dyker upp i handlingen. Den evige birollsinnehavaren Mark Rylance briljerar här, injicerar sin makabra krumelur med en sinnessjuk illvillighet som annars brukar osa ur David Lynchs tidigare alster.

Sålunda inte någon av Guadagnino främsta men väl en film som tack vare sin brutala uppsyn kommer att sitta kvar länge på näthinnan. Speciellt då det där bryskt avtuggade fingret.