Den beligske, folklige filuren och komediaktören Benoît Poelvoorde figurerar här i en fin berättelse om att tvingas växa upp för fort på grund av knepiga hemförhållanden. I det här fallet en omogen och MS-sjuk pappa (Poelvoorde) som 15-åriga Lucie (Justine Lacroix) tar hand om, kärleksfullt, samtidigt som hon jonglerar skola och helgjobb- och så försöker hon få den där snygge, känslige killen i klassen att notera hennes existens.

Lucie fyller sin dagbok med fantasifulla scenarier där hon lever ett mer spännande liv, boken blir på samma gång hennes flykt och fundament. En ventil där vardagens ågren kan pysa ut.

Filmens inte speciellt säljande titel syftar på Lucies önskan att ha just en normal familj men också på den lilla familjeduons försök att spela vanlig inför ett besök av en socialarbetare, som kommer för att bedöma huruvida Lucie far illa av att bo ensam med en sjuk far. Kanske vore det bättre att hon flyttade till ett ungdomshem?

Nog färgas Lucies liv av mammans frånvaro, mobbarnas elakhet och pappans allt mer vacklande hälsa men den franske upphovsmannen Olivier Babinet (som behandlade ämnet uppväxt under kärva förhållanden bättre i dokumentären ”Swagger”) låter det inte bränna till ordentligt. Faktum är att det egentligen inte finns någon djupare konflikt att hänga upp sitt odelade engagemang på. Det småstukade livet knallar på, ingen motgång känns in i märgen.

Med andra ord en snäll och nyanserad film som lämpar sig bättre som ett nyanserat underlag för en högstadiediskussion om de berörda ämnena, än ett drama för det vuxna, luttrade ögat.

Olivier Babinet har själv sagt att han siktat på en mix av mästeranimatören Hayao Miyazaki och bröderna Dardenne, och den anspråksfulla parallellen är faktiskt inte helt missvisande – även om Babinet inte riktigt når vare sig japanens magi eller de belgiska brorsornas avklädda men hårt drabbande realism.