Det är inget lätt projekt Hannes Holm har gett sig in på när han ska göra långfilm av Karl-Bertil Jonsson. För det första har publiken en tendens att vara lite stingsliga (eller rent av kvävas av julilska) när traditionstyngda verk ska få en nyversion. 

För det andra är det svårt att bygga långfilm av 23 minuter utan att det känns som att man tvingat in en sidohandling med skohorn för att fylla tid. 

Men Karl-Bertil Jonsson, långfilmen, har lyckats gjuta ihop scener som mer eller mindre är spelfilmskaraoke av den tecknade versionen med en ny berättelse om ett barnhem för finska krigsbarn på ett oväntat lyckat sätt.  

Berättelsen utspelar sig fortfarande under 40-talet, eller som berättarrösten uttrycker det: “en tid när man såg varandra I ögonen för att ingen hade någon mobiltelefon”. Att inte förlägga berättelsen till nutid är ett smart drag – mer nostagli, färre flåsiga samtidstendenser.

Karl-Bertil Jonsson jullovsjobbar på posten, men får till skillnad från sina jämnåriga kollegor skjuts hem till den varuhusägande familjen i en stor blank bil med chaufför. Vid ett snabbt stopp dyker barnhemsflickan Vera in i bilen på flykt från polisen.  

Karl-Bertil och Veras vägar korsas flera gånger under filmen lopp, bland annat när pappa Tyko Jonsson råkat skänka pengar till fru Hedkvists barnhem i tron om att det var herrklubben Hedkvists bar. Men efter att ha fått reda på att paret Jonssons gamla-pengar-grannar (byrådirektör H K Bergdahl) uppskattar välgörenhet beslutar han sig för att stödja det underfinansierade, vräkningshotade barnhemmet med en varmvattenberedare i utbyte mot lite publicitet i tidningen.  

Karl-Bertil Jonsson har alla ingredienser som krävs för en bra julfilm: Nostalgi, Fanny & Alexander-scenografi och viktigast: filmen sympatiserar med alla sina rollfigurer, vilket gör att man har överseende med några scener – särskilt framåt slutet – som är väl glöggsliskiga.  

Holm har även inspirerats på ett roligt sätt av den inte fullt lika varma julfilmen Strebern (1994) av bröderna Coen och hittat på en fejkad bakgrundshistoria till en populär leksak.  

Den stora stjärnan i filmen är Jonas Karlsson i rollen som Tyko Jonsson – den svenska knaspappans urfader. Karlsson gör honom självgod, snål, lätt patetisk och ändå på något sätt älskvärd med precis komisk tajming, varenda grymtning och fnysning sitter rätt. I det här (enda?) fallet fyller Karlssons mask med extra kinder och näsa en funktion: Han ser ut som en seriefigur, vilket ger tänkt sagostämning och leder tankarna till det tecknade originalet.  

Även Vanna Rosenberg gör en gripande insats som trött barnhemsföreståndare som fungerar som både skurk och hjälte. 

Sagan om Karl Bertil Jonssons jul kanske inte kommer bli en återkommande klassiker på samma sätt som originalet, men blir gissningsvis årets charmigaste julfilm i alla fall.