Två kvinnor med liknande bakgrund. Ett barnamord. Bildning, logik, häxkraft och en brutal världsordning. Det är en giftig brygd som regissören Alice Diop tar sig an i sin film om ett av Frankrikes mest uppmärksammade rättsfall, där en kvinna vid namn Laurence Coly står åtalad för att lämnat sin ettåriga dotter på Nordsjökustens strand för att låta tidvattnet ta henne.

Rama är lärare och hyllad författare. Gravid med sin vite man och ett affischnamn för lyckad integration, men mardrömmarna skvallrar om den svåra balansgången mellan olika världar. I den ena bär hon svala blusar och föreläser om Duras, i den andra håller hon sin graviditet hemlig för sin deprimerade senegalesiska mor i ett av Paris miljonprogramsområden.

Lika omöjligt vinglar Laurence Coly på knivseggen mellan studier i Wittgensteins logik, och att i sitt försvar hävda häxkrafter från illasinnade släktingar i Senegal. Rama är åhörare på rättegången mot Coly, som är osannolikt samlad vid skranket. Hon gäckar alla genom att erkänna mordet men samtidigt hävda sin oskuld. Hennes utsaga stämmer inte med övriga vittnesmål och mysteriet kring hennes person tätnar under rättegången.

Det är som att hon inte ens existerat. Hennes handledare på universitetet ifrågasätter hennes intresse för Wittgenstein och vittnar med ett snett leende om att som kvinna från Afrika borde hon ha valt något mer passande. 

Jag borde bli djupt gripen av ”Saint Omer”; de två kvinnorna, Medeamyten, den institutionella rasismen, moderskapet och den fullkomligt magnetiska Guslagie Malanda som Coly. Men domstolens lunk och de utdragna scenerna gör filmen jämntjock och på sätt och vis odramatisk. Ramas egna demoner redovisas i tillbakablickar från barndomen, men de känns inte.

Jag hade önskat att Diop hade varit mer frikostig med dramatiken och låtit sina skådespelare stöta sig mot varandra oftare. Nu briljerar de en i taget, som små öar av motstridigt mänskligt handlande. En enda gång möts de två kvinnornas blickar och då är det som att tiden stannar.