Superhjälte-fatigue, kallas det. Den har drabbat många av oss, men DC Comics och Marvel pumpar envetet på. Ingen superhjälte är för obetydlig för att tillägnas en egen lååångfilm och nu är det Blixten, The Falsh, som går från att vara prao-elev i de luttrade kollegornas filmer till att få ett alldeles eget äventyr.

Superman, Supergirl och Wonder woman dyker också upp i detta multiverse-äventyr pepprat med korsreferenser och cameos – och där the Flashs förmåga att röra sig i ljusets hastighet gör att han kan gå tillbaka i tiden och på så sätt försöka rädda sin mördade mamma, och i förlängningen även rentvå den oskyldigt dömde pappan.

Stormen kring huvudrollsinnehavaren Ezra Millers många trubbel med rättvisan skapade förra året mediavågor som riskerade att sänka hela filmen, men när Miller utförde några avancerade pudelvolter och lovade bättring, gjorde PR-maskineriet en omstart och här är vi nu med en barnfilm, eller möjligen en för yngre tonåringar, med mycket våld ackompanjerat av generisk hårdrock, men i princip inget blod.

Däremot en del roliga infall och påhitt som använder sig av hela DC Comics leksakslåda.

Filmhistorien har lärt oss att en tidsresa trasslar till tidsväven och här öppnar den dessutom upp portar mellan olika dimensioner. Och intertextualiteten (finare ord för multiverse) löper amok. Gamla Batman-aktörer dyker upp, Superman syns i (nu döda) Christopher Reeves småsuddiga person och i en parallell värld var det Erik Stoltz, inte Michael J Fox, som gjorde huvudrollen i ”Tillbaka till framtiden”.

Alla de här metahyssen var nog menade som garnerande gimmicks men likt en överförfriskad toastmaster stjäl de till slut hela showen – gör att den skissade intrigen ter sig än mer umbärlig.

DC-fansen lär nog ändå inte låta sig avskräckas. Inte heller av att filmen, likt alla andra i den anabola genren, klockar in på två och en halv timme. Således, en stilla önskan riktad till superhjältarnas alla manusförfattare, snott från den ikoniske redaktören Sigge Ågren:

Skriv kort, helst inte alls.