”Rollsättare väljer bort skådespelare med fillers och botox.” En nyhetsnotis med måhända skralt allmänintresse om att skönhetsingrepp försämrar ansiktsmimiken, men jag tänker på den när jag ser Andrea Riseboroughs makalösa minspel i rollen som den djupt alkoholiserade Leslie. Utan hennes ansiktsuttryck (och kroppsspråk) hade ”To Leslie” varit en ganska slätstruken film.

Sex år efter att ha vunnit runt två miljoner på lotto, blir Leslie vräkt från sitt erbarmliga motellrum. Från att ha varit lokaltidningskändis och glad festprisse är hon nu totalt nedsupen, pank och har inte sett sin tonårsson på flera år. Härjad och svajig söker hon upp sin 19-årige son, som på något vis skapat ett ordnat liv åt sig själv med jobb och lägenhet. Missbruket gör att hon sviker honom ganska omgående och är strax ute på gatan igen, i desperat jakt efter sprit.

Som berättelse rymmer ”To Leslie” inga större överraskningar. Först går det åt helvete ganska länge, för att sen gå bättre, lite sämre igen, och till sist bra. Filmens originalitet ligger utan tvekan i skådespelarna i allmänhet, Andrea Riseborough i synnerhet. Hon vinglar, skrattar, gormar och skäller. Käkarna mal och hela ansiktet suger efter en öl. Det finns många som kan spela packade på ett ytligt och skojigt sätt, och så finns det nästa nivå. Inget är roligt. Allt är tragiskt. Fyllan lika plågsam som abstinensen. En illamående hopplöshet som spelar fritt i ansiktsmuskulaturen.

Riseborough är en naturkraft och debuterande regissören Michael Morris vågar låta henne vara hopplöst skitjobbig, komplicerad och svår att älska. Nästan lika nyanserade gestaltningar gör Allison Janney och Stephen Root som de gamla bikerparet. Vid första anblicken: ordentliga vänner som försökt ställa upp för Leslie men som efter upprepade svek givit upp. Även de visar sig rymma ett brett spektra av ont och gott.

Berättelsens motvilliga hjälte spelas av underbart, puttrige komikern Marc Maron. Han orkar egentligen inte hjälpa en alkoholist, han vet inte heller riktigt hur. Men han gör det ändå.