Jag har tjatat tidigare om det där med de obefintliga dialekterna i svensk fiktion. Det finns säkert produktionstekniska orsaker som verkar fullständigt självklara för filmskaparna, men när man gör en så regionalt förankrad historia som Johan Theorins ”Skumtimmen”, då ska merparten av ensemblen låta som ölänningar

Okej, kanske inte huvudrollen, där ville man uppenbarligen ha ett stort publikdragande namn, och vi vill ju inte höra Lena Endre vrida stämbanden ur led – men måste verkligen den lilla bi-birollen som kufen ute på Ölands norra udde, spelas av ståckhålmska Ted Åström?

Nåväl. Lena Endre gör den sorgtyngda mamman Julia vars son försvann på det dimhöljda alvaret för 20 år sedan. Hon har flyttat till fastlandet men återkommer till ön när hennes gamle pappa fått för sig att han vet vad som hände barnbarnet – och en gammal gisten och mörk förhistoria vecklar ut sig framför våra ögon.

Lena Endre gör det bra. Hon blandar upp den ibland lite väl styltiga dialogen med små läten. Det är som att sorgen och livsledan sipprar ut, i små pustar och suckar, men ändå… Endre bär i sin tur en, i det här fallet, tung börda: Personan som varandes en av Sveriges mest uppburna, hyllade och välkända skådespelare.

Teoretiskt sett ska det inte spela någon roll, en fiktion är en fiktion och om en skådespelare gör det hen ska, borde det räcka – även våra mest välrenommerade aktörer måste ju få jobba ibland. Och visst, klämmer man exempelvis in Mikael Persbrandt i en ”större än livet”-roll, låt säga en omnipotent svensk machoagent, fungerar det alldeles utmärkt. Det är när ikonerna ska agera gräsrötter som den välväxta imagen skymmer sikten.

Kort sagt: Den litterära förlagan handlar om den lilla människan som drabbas av något stort. Här får man känslan att en stor människa drabbas av något litet: Ett ordinärt deckarmord, som Endre skakar av sig redan i avsminkningen.

Okej. Åter till filmen: Ett visst mått  av besvikelse infinner sig ju nästan alltid när man ser en kär bok hamna på duk, men speciellt svårt blir det med så suggestiva skapelser som Theorins ”Skumtimmen”, som ju osar av stämningar och onda andar.

Romanens akuta attraktionskraft är just detta, balansgången mellan det lätt övernaturliga och vardagen, mellan thrillermoment och möjliga spökerier i skymningen.

Dit når tyvärr aldrig regissör Daniel Alfredson och gänget. Trots att man siktar högre kommer man inte längre än till intrigens bas, och den är egentligen inte speciellt märkvärdig. Men Alfredson är en stabil berättare, han håller tungan rätt i mun när han navigerar mellan alla olika tidslager och levererar i alla fall en med svenska mått påkostad och habil kriminalhistoria, en ”Midsomer Murder” deluxe.

Varken mer eller mindre.