Filmåret 2022 utmärktes av flera saker. Sverige rönte framgångar utomlands med ”Triangle of Sadness” (Ruben Östlund) och ”Boy from Heaven” (Tarik Saleh) – två filmer där skådespelarna inte talar svenska. Vi såg också återkomsten av den svenska romantiska komedin i filmer som ”Året då jag slutade prestera och började onanera”, ”Tack för senast”, ”Tisdagsklubben” och ”Stammisar”.
”Elvis” (Baz Luhrman)
Filmvärldens mesta maximalist och hans film om kungen av rock ’n’ roll är en glitterexplosion, utsmyckad med extra guldpaljetter och fejkdiamanter. Det är helt enkelt 2022 års svulligaste film. Det är förstås inte alla som uppskattar bländverket men gör man det så är filmen en upplevelse – här blandas ju glittrig scenografi med fantastisk kostym och sång.
”Avatar: The way of water” (James Cameron)
Den är inte världens dyraste film för inget. Handlingen är sekundär, miljön är huvudfokus. Men vilken miljö sedan: hela samhällen under vattnet, barn som leker med märkliga vattenvarelser och simmar med mäktiga valar. Det är en stöddig film som flexar musklerna (det vill säga pengarna, fantasin, allt som är menat att imponera) i varje filmruta. Och det är givetvis menat att hänföra (och påminna om vad film kan vara) – filmen ses med fördel på en IMAX-biograf med 3D-glasögon.
”Everything everywhere all at once” (Daniel Kwan och Daniel Scheinert)
Regissörerna (som går under namnet ”Daniels”) har tidigare jobbat med musikvideor och kortfilmer. Det är passande – sådana ska förmedla en känsla, inte sällan imponera i fantasifullhet. Denna sci-fi-action-fantasy rör sig mellan parallella världar och tidslinjer. Den rör sig mellan dröm och verklighet, det som blev och det som kunde blivit. Det vill säga – den ena spektakulära miljön efter den andra. Och över alltihop svävar en bagel som här symboliserar mänsklighetens samlade erfarenheter, drömmar, förhoppningar – allt som bildar både vår egen och världens historia. Svulligt.
Fler överdådiga filmer från 2022
”Bullet train” (David Leitch)
Konceptfilm där ett gäng yrkesmördare hamnar på ett och samma tåg – med uppdrag att döda varandra. Visst är det action i centrum, på många sätt är detta en typisk actionfilm, men kostym och miljö är menade att överraska både publik och filmkaraktär. Yrkesmördarna heter trots allt inte saker som ”Vargen” och ”Prinsen” för inte och man blir förvånad över hur många olika utrymmen det finns på ett japanskt snabbtåg.
”Nope” (Jordan Peele)
Inte en typisk svullfilm men kvalar in på listan ändå eftersom miljö spelar stor roll – en enslig ranch och en dassig, gammal nöjespark med cowboytema. Dit kommer ett utomjordiskt väsen, vilket givetvis är spektakulärt i sig. Men det är ändå bilderna av temaparkens sorgliga kulisser och bedagade attraktioner som stannar kvar.
”The Northman” (David Eggers)
Blod, krig och hysteriskt mycket våld. Men också enorm svullighet. Inte bara i brölanden, vrål och raseri från vikingarna på hämndresa, utan i kaotiska miljöer – byar som plundras, väggar som klättras, gästabud som urartar.
