Filmvärldens mesta maximalist Baz Luhrmann är inte allas kopp te. Hans devis är ”kan man göra någonting ännu glittrigare, pråligare och kitschigare så ska man”. Det vet alla som sett den australiske auteurens ”Red Curtain”-trilogi ”Strictly Ballroom” (1992), ”Romeo + Juliet” (1996) och ”Moulin Rouge!” (2001). Delar man den uppfattningen är ”Elvis” en fantastisk film. En hjältesaga i rosa polyester med guldpaljetter, toppad med extra allt. Inklusive en hiphopversion av ”In the ghetto”.

För där en måttlig regissör skulle nöja sig med att dela in bioskärmen i två eller tre splitscreens med en skönsjungande Elvis, för att visa sångarens popularitet och många stilar, delar Luhrmann in den i nio – och sätter in dem i ytterligare ett montage. Men varför stanna där? Han klipper in skådespelaren Austin Butlers ansikte i Presleys gamla filmer, låter de rullande höfterna centreras i bild och zoomar in på svettdropparna i pannan just när den karaktäristiska locken faller ned. Allt detta plus Butlers rent erotiska utstrålning på scen ger en smak av hur det måste känts att vara en skrikande tonåring i publiken på 1950-talet.

Men Luhrmann är också en tydligheternas berättare. Även om filmen vill sätta Elvis i kontext, visa att han inte bara var en fantastisk artist utan också del av en samhällsutveckling, så blir det en berättelse om en hjälte och en skurk.

Elvis vill sprida kärlek, även fysisk. Han vill splittra rassegregeringen och visa att vi alla kan lära av varandra (att man sedan också skulle kunna anklaga honom för att utnyttja den svarta musiktraditionen är en annan sak).

Hans manager Colonel Parker (Tom Hanks) däremot är en egoistisk bakåtsträvare som utnyttjar Elvis för egen vinning. Han hindrar honom i sin konstnärliga utveckling, men ser det som att Elvis har honom att tacka för allt. Precis som Salieri i ”Amadeus” är det Parker som agerar ciceron i denna saga, han vill att vi ska förstå att han var tvungen att plåga sin skyddsling för dennes eget bästa.

Och plågad blir han. Ju längre filmen framskrider desto mer tänker man på vad Elvis hade kunnat bli snarare än vad han blev. I slutscenen, när Butlers skådespeleri blandas med bildupptagningar från Elvis sista spelning kan jag inte låta bli att fälla en tår. Eller, för att använda titeln till av Elvis finaste låtar: Jag kan inte låta bli att bli kär.